– Att jag slutar som enskild person kanske inte får någon effekt, men jag hoppas att det leder till någon form av diskussion. Vi kan i dagsläget inte påverka Migrationsverkets beslut, när det kommer till åldersuppskrivningar men i kommunen skulle vi kunna fatta ett enda beslut för att fortsättningsvis kunna ta hand om de här ungdomarna och det är att de får bo kvar i våra boenden. Vi tar ju ansvar för andra ungdomar fram till de är 21 år, inom ramen för socialtjänsten vård och omsorg säger hon.
Matilda Brinck Larsen är inte ensam. I går berättade gp.se om Liz Engberg, som jobbat som socialsekreterare i 25 år i Göteborg och som också lämnar sitt jobb med anledning av hur kommunen hanterar ensamkommande.
Matilda Brinck Larsen har arbetat med ungdomar i utsatthet i hela sitt liv. Idag är hon chef för ett av kommunens HVB-hem på Tjörn med 32 platser, varav hälften står tomma. Vid sidan av sitt ordinarie jobb har hon startat en frivilligorganisation för att bland annat stötta de barn som nu har fått sin ålder uppskriven till 18 år, eller fyllt 18 år och inte får behålla sin plats.
– Jag kan inte gå förbi och titta på de här tomma sängarna samtidigt som jag känner till 20 ungdomar som behöver bostad. Det känns helt orimligt när jag vet vad strukturer och rutiner betyder för de här barnen. De barn jag möter på gatan i dag är samma barn som jag tog emot 2015 när de första anlände. Då sa jag att flykten var slut och nu är de försatta på flykt igen och det är kommunen som har gjort det.
Den 7 maj lämnar hon sin tjänst och har redan blivit erbjuden ett nytt jobb hos en ideell stiftelse som arbetar med utsatta. Så här skriver hon bland annat i sitt avskedsbrev till sina kolleger och chefer.
"Jag har varit så stolt över hur vi har förvaltat mottagandet och blivit föräldrars förlängda arm. Där omsorg, barns grundläggande behov tillgodosetts men där vi också kunnat möjliggöra det vi önskat för våra egna barn och ungdomar om det var de som hamnat i ett annat land, och det var jag, du, vi, ni som behövt skicka iväg något eller några av våra egna utan att själva kunnat följa med.
Jag har varit tydlig med att försöka se en mammas blick i barns ögon, att se med en mammas blick varje enskilt barn i ögonen, inte svika en förälders över en hel världs gemensamma önskan om att barn skall få möjlighet att lyckas, och vara trygga inom ramen för ett samhälles norm. De allra flesta föräldrars önskan, en av de största kärlekshandlingarna, är väl kanske att lämna över till ngn annan att ta vid, det man inte själv kan garantera.
Det har varit ett viktigt uppdrag som jag älskat att befinna mig i.
Det har varit en ära att få vara en del att aktivt försöka utplåna fördomar och föreställningar om stora olikheter mellan barn som redan befinner sig i vårt land och de barn som kommit ensamma och nya till vår stad, och vårt land. Jag har älskat att ta de diskussionerna, stolt över att få gå i diskussion om allas lika värde, oavsett ursprung, bakgrund och förutsättningar, och beteende.
Jag är stolt över er, för att ni gett mig det utrymmet, och att jag trots att jag vid tillfällen gjort er besvikna, sagt fel och för mycket saker i fel forum och utan att ha täckning för det, så har några av er ändå alltid fått mig att känna mig som en del av ngt större än just det och mig själv, och en del av en förvaltning som varit tolerant, så länge det handlat om barnen. Det bästa för barnen.
/.../Det är så det har varit, för mig, men så det inte längre är för mig;"
