Det var på lördagskvällen den 4 november 1972 som hundratals ungdomar stormade Hagahuset. Stället var ett populärt aktivitetshus som egentligen var till för alla, men som främst lockade ungdomar och vänsterfolk.
Ungdomarna bröt sig in genom entrén och barrikaderade dörrarna och fönstren inifrån.
Snart rullade de ut två blodröda banderoller på fasaden med texterna ”kamp för våra demokratiska rättigheter” och ”Öppna Hagahuset på våra villkor”. Från fönstren regnade flygblad där ungdomarna förklarade att de inte tänkt ge upp förrän deras älskade aktivitetshus öppnade igen.
– Hur länge tänker ni stanna där inne? ropade en journalist på gatan.
– Det ska ni inte fråga oss om. Fråga den borgerliga stats- och maktapparaten, blev svaret.
Hotades hösten 1972
Hagahuset grundades 1970. Tanken var att olika fristående verksamheter skulle samsas under samma tak och att besökarna själva skulle få styra över verksamheten. Huset fick snabbt smeknamnet ”proggpalatset”.
Här repade stadens proggband och här fanns ett café som serverade bruna bönor, levergryta och stekt strömming. På kvällarna kunde man diskutera yttrandefriheten i Kina, lyssna på föreläsare som visade diabilder från olika världsdelar eller snickra och måla i verkstäderna.
Ockupationen berodde på att verksamheten var hotad. Vissa menar att det berodde på bristande brandsäkerhet eller att socialförvaltningen saknade förtroende för chefen och personalen. Andra menar att kommunen ville stänga huset eftersom det ansågs vara ett knarknäste för vänsterextremister.
Under hösten omplacerades chefen Folke Edwards mot personalens protester.
Skådespelaren Agneta Danielson, som var med vid ockupationen, har tidigare sagt till GP att det kändes som om kommunen var missnöjd med verksamhetens inriktning.
– Där hölls ju kurser i … om inte marxism så om hur samhället fungerar. Och det gick väl inte an att det fanns ett ställe där unga lärde sig om kapitalismen.
Ungdomarna ockuperade stenbyggnaden i två dagar. De röda banderollerna vajade mot allén där polisen vaktade entrén för att undvika att fler människor anslöt. Utanför Hagahuset samlades både nyfikna flanörer och personer som stöttade ockupanterna.
GP:s reporter passerade platsen en morgon, kikade in på ockupanterna genom ett öppet fönster och tyckte att allt såg ”tämligen fridfullt och föga revolutionärt ut”.
Studenten Jessika Grahm var engagerad i vänsterkretsar men var inte på plats inuti huset. Däremot demonstrerade hon utanför och smugglade in mat till ockupanterna.
– Jag minns att jag hade ett stort rep under min kappa, på magen så att det såg ut som om jag var gravid, för att kunna gå vid sidan om poliserna. Jag kastade upp repet och det var inte lätt. När vi lyckades hängde vi på en stor korg med smörgåsmat och skickade upp den, säger hon.
Ockupanten Agneta Danielson minns den goda stämningen innanför barrikaderna.
– Det fanns en stolthet över att vi stod upp. Att ingen kunde komma och bara slänga bort nyckeln. Alla visste väl inom sig att det inte gick att vinna mot polismakten, men man kan i alla fall ställa till så pass mycket rabalder att det blir diskussioner, har hon tidigare sagt till GP.
”GP är svin”
Efter två dagars ockupation, måndagen den 6 november, blev det stökigt utanför Hagahuset. Ungdomarna som samlats utanför stormade polisens avspärrningar för att försöka ta sig in. De kastade sten mot polisen samtidigt som vännerna inuti huset sprutade med en stor vattenslang. Polisen från alla stationer i hela Göteborg larmades till platsen och så småningom lyckades de dämpa bråket.
– Ett minne är att vi står framför huset och det är massa poliser där. Jag trängs mot kravallstaketet så att jag nästan blir klämd. Jag kan inte minnas att jag var rädd men vi var arga, säger Jessika Grahm.
Klockan 19.50 stormade plötsligt de över 200 ockupanterna ut ur huset. De ska ha tagit ett kollektivt beslut om att avbryta ockupationen efter att ha sett de våldsamma scenerna på gatan nedanför. Samma kväll hölls en presskonferens på Pustervik. Ockupanterna var sura på politikerna, socialförvaltningen och polisen – men också på GP.
– GP är den största svintidning som finns. GP bara ljuger, det är en förbannad smörja ni skriver, sa en av personerna på presskonferensen, som tyckte att tidningen missuppfattat flera detaljer kring ockupationen.
LÄS MER:Café Skogen påminner om hur Göteborg var förr
Ockupationen var över för den gången men striden om Hagahuset var inte slut. Mot slutet av november ockuperades huset igen och då började vissa att tröttna på vänsterungdomarnas agerande. Lördagskvällen den 25 november samlades flera hundra raggare i Haga och på bensinstationen på Pusterviksplatsen.
De kastade sten och skrek glåpord mot ockupanterna och poliserna som vaktade huset. Några köpte bensindunkar och tillverkade brandbomber. Andra bröt sin in i en lagerlokal och beväpnade sig med spett och påkar. På något vis fick de också tag på flera meter långa båtshakar.
När de druckit sig fulla på öl och sprit skrek de ”Död åt FNL” och ”Heja Nixon” och gick till anfall. Polisen gick till motangrepp och lyckades till slut stoppa dem från att bryta sig in i Hagahuset och ge sig på ockupanterna.
På bensinmacken på Pusterviksplatsen var personalen tvungen att barrikadera sig och kunde lämna macken först vid halv två på natten.
– Att något så här otäckt kunde inträffa trodde jag inte var möjligt, sa den skärrade bensinmacksföreståndaren Nils Antonsson till GP efteråt.
LÄS MER:Attentat-sångaren nära döden – låg nedsövd i nio veckor
Två dagar efter ”raggaranfallet” tog ockupationen slut. Då tågade hundratjugofem kravallpoliser till Hagahuset och motade bort ett par hundra ungdomar som samlats utanför. Med hjälp av motorsåg tog man sig sedan in genom en bakdörr. Medan ungdomarna i allén sjöng ”Internationalen” släpades ockupanterna ut från huset.
Agneta Danielson har tidigare berättat för GP om den dagen.
– Jag blev utburen i håret mer eller mindre, men det var ett ganska snällt utbärande. Det var ingen brutal stämning alls och jag är rätt säker på att snutarna tyckte det var ganska löjligt, säger hon.
En timme efter det polisingripandet spikade hantverkare igen huset.
Protesterna fortsatte över årsskiftet men till slut skaffade kommunen fram nya lokaler på Sprängkullsgatan, några hundra meter därifrån. Där fortsatte aktiviteterna med alltifrån politiska möten till barnteater och proggkonserter, långt in på 80-talet.
Hoppas på ny chans
Nu har det gått 50 år sedan ockupationen. Jessika Grahm ser tillbaka på de dramatiska månaderna med värme.
– Det är fantastiskt att man fått vara med om något sådant. Vi gjorde uppror och det var entusiastiskt och kreativt. Det är synd att inte varje generation får vara med om något sådant.
Skulle byggnader kunna ockuperas i Göteborg 2022?
– Det kan jag verkligen hoppas. Jag bara väntar på att det ska hända. I så fall kommer vi alla gamla stötar.
Kommer du?
– Jajamänsan. Om man gör uppror kommer jag.
LÄS MER:Så minns jag punken på Sprängkullen i Haga
LÄS MER:Nationalteatern erövrade förorten – och ungdomarna
LÄS MER:Proggpalatset Hagahuset blev pensionärernas Allégården
