I en debattartikel i Aftonbladet berättar Gustav Fridolin att han inte ställer upp till omval vid kongressen i maj nästa år. Tiden som språkrör för Miljöpartiet är över efter åtta år. Nu vill han ha mer tid för att undervisa och att vara pappa.
Det låter både vettigt och rimligt – och framförallt – som precis vad partiet behöver.
Gustav Fridolin var Miljöpartiets politiska underbarn och den som skulle fylla ut platsen i strålkastarljuset när Maria Wetterstrand lämnade sin post.
Skulle stå för stjärnglansen
Tanken var förstås att ersätta ett lite olika men väl fungerande radarpar med ett annat. Istället för den stadige och pragmatiske Peter Eriksson och den rappa och snabbtänkta Maria Wetterstrand, kom den välutbildade och pålästa Åsa Romson samt Gustav Fridolin – som skulle stå för det mer ungdomliga och lite ettriga. Och ja, stjärnglansen.
LÄS MER:Gustav Fridolin avgår nästa år
Till en början gick det riktigt bra.
EU-valet 2014 blev den utan jämförelse största framgången hittills för partiet. 15,1 procent av rösterna. Hela 18,0 procent i Göteborg.
Experterna förklarade framgången bland annat med att språkrören gick hem: de var relativt unga och pratade om svåra saker på ett begripligt sätt.
Nej, skolan är inte räddad
Till riksdagsvalet samma år var siktet inställt på att bli tredje största parti. Men medvinden hade avtagit och istället kunde Miljöpartiet med knapp nöd hålla Centerpartiet och Vänsterpartiet bakom sig.
Mer än varannan väljare hade försvunnit sedan EU-valet, men med facit i hand hade problemen bara börjat. För i och med att partiet för första gången i historien fick plats i regeringen, så kom också kraven på att snygga formuleringar och fräcka utspel skulle omsättas i verklighet.
Som den där debattartikeln i Aftonbladet, från våren 2014 – den med rubriken "Så räddar vi skolan på 100 första dagarna".
Och den där kolbiten som Gustav Fridolin hade med sig i en TV-sänd partiledardebatt för att illustrera att det tyska brunkolet ska stanna i marken.
Fast i svikna löftet
En baksida med det som ser effektfullt ut och stannar i folks minnen är just att folk kommer ihåg det och påminner om det.
Och nu vet vi ju att skolans problem inte är lösta. Och att Miljöpartiet tvingades svika sitt löfte om Vattenfalls tyska kolgruvor.
Självfallet är det inte bara Gustav Fridolins fel att tiden i regeringsställning blev en hård prövning för Miljöpartiet. Mindre partier brukar sällan gynnas av att styra i koalition med en större och mäktigare partner. Till stor del handlar det om att en aktivistisk rörelse plötsligt tvingades kompromissa och kohandla så till den milda grad att väljarna kände sig svikna. De gröna reformer man faktiskt fick igenom skymdes av det man tvingades ge sig på.
Men en del saker kunde hanterats bättre.
Borde gått med Romson
Under en stor del av mandatperioden vägrade fyra av partiets riksdagsledamöter att delta i arbetet. En fungerande ledning ser till att gruppen fungerar.
Men det stora haveriet var förstås det som ledde fram till Åsa Romsons avgång våren 2016.
Det var en strid ström av klantiga utspel och en krishantering som gjorde allt värre. Och framförallt var det Gustav Fridolin som ställde till det för partiet.
Att följden blev att det kvinnliga språkröret offrades medan det manliga klarade sig kvar fördjupade krisen ytterligare. Sedan dess har Gustav Fridolin återfunnits i botten på alla förtroendemätningar och frågan är väl om han själv hämtat sig. Under valrörelsen var det Isabella Lövin som fick dra det tunga lasset och det tidigare underbarnet var mest en belastning.
