Fem år har gått sedan massakern på Utöya där 67unga människor sköts ihjäl, en efter en, av den ensamma gärningsmannen Anders Behring Breivik.
Hur tar sig överlevande vidare?
I januari 2013 inleddes en studie vid Sentret för krispsykologi under ledning av professor Kari Dyregrov. Hon och hennes kollegor har i 20 år forskat kring frågan om hur efterlevande tar sig vidare i livet efter att oväntat och/eller brutalt mist en nära anhörig. Och de anhöriga till de dödade på Utöya följer samma mönster som de flesta andra men det finns en stor skillnad:
– Den intensiva mediebevakningen har fördröjt sorgeprocessen, tillsammans med den långvariga rättegången och kommissionsarbetet. Under det första året försvann fokuset från det personliga sorgearbetet som var och en måste gå igenom, säger hon.
Förutom de många överlevande från attackerna finns hundratals vänner och anhöriga som förlorade ett barn, ett syskon, en kompis eller pojk- eller flickvän.
Bara vad gäller Utöya har drygt 200 föräldrar eller styvföräldrar, syskon och styvsyskon förlorat en nära anhörig. Vidare uppskattar forskarna att det för varje dödad ungdom finns åtminstone 4 till 6 nära vänner.
Fyra strategier
Studien omfattar 220 efterlevande och består av flera delar och data samlades in vid tre tillfällen: 18, 28 och 40 månader efter händelsen.
Vid sidan av frågeformulär till samtliga deltagare har forskarna även djupintervjuat 57 föräldrar, syskon, partners, barn och nära vänner. Deras erfarenheter presenteras och analyseras med 40 sidor var i forskningsrapporten.
– Det är många fler än vad vi brukar djupintervjua i vår forskning. Vi ville undersöka på vilket sätt det är möjligt att gå vidare efter en sådan extrem händelse, inte minst för föräldrarna, när livet plötsligt och våldsamt, vänts upp och ner och inget längre är normalt. Det vi ser är ett extremt krävande och slitsamt sorgearbete, berättar Kari Dyregrov.
Resultatet visar att forskarna har hitta fyra så kallade coping-strategier som de efterlevande använder sig av för att gå vidare. Strategierna används i olika omfattning och kombinationer allteftersom tidengår. Enligt Kari Dyregrov är den första och viktigaste strategin att man bestämmer sig för att vilja leva. Strategi nummer två är att omsätta beslutet i praktiken.
– Det handlar om tankestyrning och aktiva beslut. Öppenhet är viktigt, att man tydligt talar om för omgivningen vad man behöver hjälp med för att ta sig vidare i sorgeprocessen, att säga: det här mår jag bra av. Det kan handla om att vara på arbetsplatsen fastän man är sjukskriven och ändå utföra det arbete man kan. Att framträda i media eller skriva en bok är andra sätt att bearbeta sorgen, säger hon och tillägger:
– Motsatsen är att man upplever att man är ett offer och inte kommer att överleva.
Tredje strategin är att skydda sig, bland annat från så kallade triggers.
– Det kan till exempel kännas svårt att möta vänner till den som dött och då ska man undvika det.
Ett annat sätt att skydda sig är genom att distrahera sig från det smärtsamma genom att försöka hitta tillbaka till de aktiviteter som man tidigare haft glädje av, som att dra till arbetsplatsen, lyssna på musik eller träna.
– Att vara fysisk aktiv är till stor hjälp för många, säger Kari Dyregrov.
Behöver dra sig tillbaka
Att söka information om händelsen och omständigheterna har också en positiv inverkan, samtidigt som det kan komma perioder när man behöver dra sig tillbaka.
– Det är viktigt att konfrontera det som har hänt och många har haft nytta av att åka till Utöya och så gott som samtliga berörda har deltagit i de familjehelger som arrangerats på Gardemoen och deltagit i sorgegrupper. Många håller också kontakt med varandra via Facebook, säger Kari Dyregrov.
Att stötta och dela med andra och be om hjälp är den fjärde strategin.
– Det viktiga är att vara flexibel och växla mellan att konfrontera och skydda sig mot det som hänt, att på nytt etablera livet och gå vidare med den man har mist i sitt hjärta.
Forskargruppen betonar att professionella terapeuter, familj och vänner, skola och arbetsplatser måste ha förståelse under lång tid framöver.
– Man kan inte förvänta sig att det ska gå över fort. De här människorna behöver hjälp och förståelse under många år framöver. Händelsen är något de måste leva med resten av sitt liv och processen är mycket slitsam, säger Kari Dyregrov.
Hälften av föräldrarna jobbar igen
Drygt två år efter händelsen var hälften av föräldrarna tillbaka på sina ordinarie arbetsplatser. För ett fåtal har påfrestningen varit så stor att de har valt isolera sig.
– Det är en farlig väg att gå och en signal till omgivningen att agera. Det kan till exempel handla om att hjälpa till att hitta och kontakta en terapeut med kunskaper på området.
– Många i omgivningen är rädda för att riva upp såren. Men att våga ställa frågor är inte farligt, det är värre att låta bli och låtsas som om allt är ok. Många anhöriga önskar att omgivningen nämnde namnet på den som har gått bort och pratade, inte om händelsen, utan om den som är död.
– Man kan säga något i stil med: Jag tänkte på Sara i dag, vill du prata om Sara eller är det för svårt?
