Farligt feministiska fotbollsspelare

I brist på att bli älskade har många av stjärnorna i sommarens fotbolls-VM blivit föraktade. Men tiderna förändras. De älskade blir fler.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS

Första gången Pia Sundhage mötte spelarna i det amerikanska landslag hon tog över 2007 sjöng hon Bob Dylans The times they are a changin. Tolv år senare har förändringens högtid kommit.

Fotbollens kontinentalplattor rör på sig. Vi sköljs över av den flodvågen som följer. Den river idrottsparadigmer vi tagit för sanningar sedan barnsben. Löner, träningstider, publiksiffror. Allt det vi fotbollsspelande män länge haft ensamrätt på håller på att tillfalla även kvinnor. Inte alla gillar det.

Det amerikanska landslagets kapten Megan Rapinoe missade Sundhages första sång på grund av skada, men har fört hennes tankegods vidare. Rapinoe hamnade i Donald Trumps skottglugg tidigare i veckan. Ett klipp där Rapinoe på frågan om hon såg fram emot att bli inbjuden till Vita Huset vid ett amerikanskt VM-guld svarar med en fnysning följt av ”I´m not going to the fucking White House” spreds på sociala medier. Den amerikanske presidenten tog åt sig. Jag väljer att inte återge hans förlöjligande svar. Den ende det förlöjligade var honom själv.

ANNONS

Trump är världens mäktigaste man. Att han bemödar sig med att kritisera vad Megan Rapinoe säger i en kort videosnutt visar bara en sak: hon och den regnbåge av värderingar hon och damfotbollen står för ser han som ett hot.

Tidigare föremål för Trumps ilska på twitter har varit exempelvis Iran, amerikansk media och det demokratiska partiet. Mig veterligen bedriver Megan Rapinoe varken hemlig kärnvapenproduktion, undersökande journalistik eller en konkurrerande presidentvalskampanj.

Hon spelar fotboll.

Det, och en illmarig kommentar, var tillräckligt för att få världens mäktigaste man att känna sig hotad. Hur hotade känner sig då inte alla maktlösa män världen över?

Jag tror inte det är kommentarerna eller fotbollsspelandet i sig som får dem att känna så. Det är maktlösheten. Flodvågen av förändring som sköljer över fotbollsvärlden den här sommaren går inte att hålla tillbaka.

Det har spelare som Megan Rapinoe, som Marta, som Nilla Fisher sett till. De har varit ett hot mot konventioner och förutfattade meningar hela sina vuxna liv. Mot förnedrande, förvägrande fotbollsförbund. Och de har fått fler och fler på sin sida.

Jag vet inte hur Hjalmar Söderberg hade sett på sommarens VM, men det han formulerade för drygt hundra år sedan beskriver bra det många av spelarna har genomgått för att ta sig till Frankrike.

ANNONS

”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad.”

I början brast det mesta. Få kvinnliga fotbollsspelare älskades. Desto fler föraktades.

Donald Trump må vara världens mäktigaste, men inte ens han kan stoppa det som händer just nu.

The times they are a changin. De föraktade blir färre. De älskade fler.

ANNONS