LÄS MER: Glöm det normala tillståndet
Marstrand tisdag kväll. På Hamngatans kullerstenar dansar inga unga fram. Uteserveringarna är stängda, trots att klockan bara är sex. Ögonblicksbilden känns overklig, kanske är det vädret tänker jag när jag möter en galoninslagen barnfamilj på väg att dra sig tillbaka till värmeljus och doften av blöta gummistövlar i sin lilla segelbåt. De fiskade krabborna har fått smita in i tången igen, barnen ser ut som seglingens motsvarighet till huvudfotingar i skidbacken, bärande sina otympliga flytvästar ovanpå regnkläderna. Med den skillnaden att vid havet får barnen oproportionerligt små huvuden, i snön är det tvärt om. Det regnar, ändå är det inte som vanligt.
De få norska och tyska båtar som lagt till håller låg profil. Det är fler segelbåtar från 80-talet som förs fram av kompisgäng i 30-årsåldern, de har ingen aning om vad klädmärket Pelle P är eller vem han var, de är klädda i ylletröjor och vegamössor och de äter inte djur.
Ingen, utom handlarna och krogarna, saknar de gigantiska norska vrålåken där champagnen alltid är på kylning och där vit skinnklädsel på förarstolen är lägsta standard.
Vardagslivet i hamnen andas pandemi. Vi ler och steppar åt sidan vid mötena på bryggan, på toa, i duschen, i affären, på stigen, på färjan.
LÄS MER: De vårdar myten om den lyckliga horan ömt
Det är party på två motorbåtar. Endast två. Och det är ovanligt. Unga trängs, kramas, dansar, hånglar. De är fulla. Musiken är hög och enformig och de betraktas med förvånade, lite förfärade, blickar från hemestrarna som köar på behörigt avstånd för att få plats på linfärjan till fastlandet. Och det beror inte på att partyfolket kräks.
De genuina seglarna, de som anlöper hamn vid kvällskvisten efter att ha avnjutit en dag på havet undviker i år åtlöje. De behöver inte cirkla omkring i hamnen för att söka plats för att till sist lägga sig som tredje båt utanför två glatt leende men inombords irriterade båtgrannar..
Det finns nämligen plats på Marstrands gästbrygga.
Kom när du vill. Och som du vill. Glöm naturhamnar med kösystem och bojar stadda under bevakning.
I skuggan av alla nyhetsrapporter, exempelvis den om att antalet Floridabor avlidna i covid-19 snart är lika många som i Sverige, om massarbetslöshet, våld och om den ökande fattigdomen i pandemins spår så ter sig det svenska ovanliga semesterlivet bedrägligt lugnt.
Som i en väntan på vad som komma skall.
