Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

1/5

Jan Höglund: Ett nattsvart år med en kris utan ände

Efter ett år står hoppet till vacciner. Men mörkret viker inte för ljuset. Krisen fortsätter utan en varaktig vändning. Pandemin sätter djupa spår hemma och i en värld i förändring.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Det är ett år sedan det första bekräftade fallet av coronavirus i Sverige. En kvinna från Jönköping hade besökt området kring staden Wuhan i Kina. Där skedde utbrottet av smitta som snabbt blev till en global pandemi. Kvinnan visade inga symptom när hon kom hem men hostade och kontaktade vården.

Efter galopperande tal över smittade och döda och en överbelastad intensivvård planade kurvan ut under sommaren och ingav hopp om att det värsta var över. Men det blev höst och vinter och krisen fortsatte med åter ökad spridning med allt strängare restriktioner och nedstängningar, i Sverige och i världen.

På lördagen hade över 100 miljoner människor smittats i världen och nästan 2,2 miljoner avlidit enligt Världshälsoorganisationen WHO. Värst drabbat är USA med fler än 25 miljoner smittade och omkring 430 000 döda. I Sverige har över 560 000 smittats och 11 500 dött. I Finland, Norge, Danmark och Island är det drygt 3 300 döda sammanlagt.

Som om läget inte vore tillräckligt allvarligt kommer allt fler muterade former av viruset, som kan spridas fortare och vara farligare. Experterna vet inte säkert, men befarar det värsta. På inrådan av Folkhälsomyndigheten låter den svenska regeringen ett förslag gå ut på snabbremiss om att kräva att utländska medborgare uppvisar ett negativt covid-19-test vid inresa till Sverige. Krav på tester gäller även svenskar som varit utomlands.

Sannolikt dröjer det länge innan vi tar varandra i hand igen, kramar den vi återser eller lämnar.

Ett beslut kan komma i veckan när EU väntas införa nya reserestriktioner. Flera länder har redan stängt gränserna för passagerare från särskilt utsatta länder. Eller infört tuffa krav på obligatorisk karantän som i praktiken gör det omöjligt att resa. Vi svenskar vet ju hur ovant och absurt det känns vid de normalt vidöppna gränserna till Norge, till exempel. Plötsligt är vi inte välkomna. Som om vi vore på flykt utan asylskäl.

Människor som brukar pendla över Svinesund eller lågprishandla vid gränsen tittar misstänksamt på varandra i den nya andan, med eller utan munskydd, och håller distans. Det är vårt nya sätt att umgås för att om möjligt undvika den förrädiska infektionen.

Sannolikt dröjer det länge innan vi tar varandra i hand igen, kramar den vi återser eller lämnar. Våra beteenden präglas och anpassas av ett historisk hot mot våra liv och vårt samhälle, och kan bli bestående, på gott och ont.

En kvinna passerar med sin rullator en vägg med graffiti med orden: Seger för NHS, den nationella hälsotjänsten i Storbritannien som var före EU med att starta ett vaccinationsprogram mot covid-19. Bild: Peter Morrison
En kvinna passerar med sin rullator en vägg med graffiti med orden: Seger för NHS, den nationella hälsotjänsten i Storbritannien som var före EU med att starta ett vaccinationsprogram mot covid-19. Bild: Peter Morrison

Bråket mellan EU och svensk-brittiska Astra Zeneca, om uteblivna vaccinleveranser, är talande och oroande. EU hotar att införa exporttillstånd för att få föra ut doser från EU. Detta sedan britterna, för inte länge sedan medlemmar av EU, vägrat att bidra med vaccin över kanalen från fungerande fabriker. Under ett par ödesmättade timmar övervägde EU att införa gränskontroller mellan Irland och Nordirland. Det blev ett ramaskri innan EU-kommissionen backade.

Det illustrerar hur banden mellan länder och kontinenter prövas och ansträngs under den svåraste multikrisen vi får genomgå under vår livstid, och med de mest långtgående konsekvenser.

Generaldirektören för Världshälsoroganisationen WHO, Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar för vaccinationsnationalism. – Inget land kommer att vara säkert innan alla är säkra, säger han. Bild: Salvatore Di Nolfi
Generaldirektören för Världshälsoroganisationen WHO, Tedros Adhanom Ghebreyesus, varnar för vaccinationsnationalism. – Inget land kommer att vara säkert innan alla är säkra, säger han. Bild: Salvatore Di Nolfi

WHO:s generaldirektör Tedros Adhanom Ghebreyesus varnar för följderna om vi inte delar med oss av vaccin mot covid-19:

– Vaccinnationalism är inte bra och kommer inte att hjälpa oss. Inget land kommer att vara säkert innan alla är säkra. Jag uppmanar alla ledare att välja vägen med samarbete och agera för att få slut på den här pandemin.

Vi kastas mellan hopp och förtvivlan.

Under helgen fortsatte nyhetsflödet om covid-19 utan att avta. Antalet döda med covid-19 i Mexiko är nu högre än i Indien. Läget i delar av Brasilien är kritiskt med brist på syrgas. USA inför tvång på munskydd i kollektivtrafiken från måndag. Fattigdomen ökar dramatiskt. 120 miljoner fler människor beräknas nu leva i extrem fattigdom på grund av covid. Vi står inför en otrolig utmaning, enligt biståndsmyndigheten Sidas chefsekonom Susanna Gable.

– Inte ens under den globala finanskrisen 2008 ökade extremfattigdomen, säger hon.

En ljusglimt är att Norge lättar på de inhemska restriktionerna i vissa regioner. I delar av huvudstadsområdet kommer det från och med onsdag åter att vara tillåtet att besöka caféer och restauranger. Samtidigt visar en ny så kallad fas 3-studie att ett vaccin utvecklat av det amerikanska läkemedelsföretaget Novavax ger 89,3 procents skydd mot coronaviruset. Pfizer Biontechs coronavaccin kan inte kopplas till några dödsfall, enligt EU:s läkemedelsmyndighet EMA.

Den franske presidenten Emmanuel Macron är dock tveksam till Astra Zenecas vaccin, som godkändes på fredagen. Han tror just nu, säger han, att det är kvasi-ineffektivt för personer över 65 år.

Så är det under pandemin, ett år senare: vi kastas mellan hopp och förtvivlan, men har bara ett val: att försöka hålla ut och visa omtanke.