Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: GP/TT
Bild: GP/TT

Joel Tivemo: Ett anspråkslöst förslag för att lösa klimatkrisen

För att lösa klimatkrisen behöver vi tänka annorlunda. Kanske finns svaret hos den brittiska satirkungen Jonathan Swift?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jorden går in i 20-talet med rökhosta. Vår planets lungor brinner, våra fotsulor (den enda logiska anatomiska översättningen av down under) likaså. Det är dags för radikala lösningar.

I tider av kris kan det vara klokt att se tillbaka. Även om vi människor verkar ha svårt att minnas de misstag vi gjorde för bara ett par generationer sedan (fascism, krigshets, nationalism) kan det ändå vara värt att ställa oss själva frågan vad vi kan lära av vår historia i ett läge som det här?

Irland i början på 1700-talet var inte en jättetrevlig plats. Svälten var utbredd. Fattigdomen stor. De få som ändå hade det hyfsat skakade på huvudet åt eländet. Så mycket misär syntes på deras gator.

Som tur var kom en välutbildad herre till undsättning. Med sin text Ett anspråkslöst förslag (orginaltitel A modest Proposal for Preventing the Children of Poor People From Being a Burden of Their Parents or Country, and for Making Them Beneficial to the Publick) ville John Swift rädda irländarna från en säker undergång.

Det anspråkslösa förslaget var både enkelt och genialt. Barn från fattiga familjer skulle säljas vidare som delikatessmat till landets rikare befolkning. Det skulle ge en ekonomisk boost till den så miserabla allmogen. Dessutom skulle landet avfolkas vilket skulle ge en rad goda följder.

Vissa saker från 1700-talet har kanske inte åldrats jättebra (höga strumpor, upplysta despoter, giljotinering vid maktskiften) men här finns ändå någonting att ta fasta på i vår tid av klimatångest.

Under de senaste åren har svenskarnas konsumtion av kött minskat med flera procent. Samtidigt är de ekonomiska klyftorna i vårt land rekordstora. Ser ni vad jag ser?

Det är dags för ett anspråkslöst förslag. Med svenskproducerade barn från fattiga familjer på tallrikarna minskar vi både klimatutsläppen (det är mycket värre för vår planet att skaffa en unge till än att åka till Thailand på weekend) och fattigdomen (tänk vilka inkomstmöjligheter för alla familjer som ”bara går på bidrag”).

Vi skulle få mindre stök på torgen. Klasserna i våra skolor skulle bli mindre. Men det här är ju framförallt ett förslag för klimatet. Forskare världen över snackar om kossornas fisar som ett hot mot vår mänsklighet. De som har jobbat på förskola och vet hur en blöja kan lukta lär hålla med mig i att barns gaser kan vara precis lika dödliga.

Både den här krönikan och Swifts förslag är skriven i ironi. Det anspråkslösa förslaget genomfördes aldrig. Jag kan tänka mig att det inte var tillräckligt politiskt korrekt för dåtidens etablissemang. Men tiden när man inte kan slänga ur sig vad som helst är för länge sedan förbi så jag känner att det var hög tid för det att se dagens ljus igen.

Klimatklockan tickar. Med det här anspråkslösa förslaget kan vi rädda vår döende planet.

Eller så försöker vi faktiskt få till förändring så att alla barn kan fortsätta leva utan fattigdom på en planet som inte brinner. Det är också ett förslag.