Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Era barn äger inte det offentliga rummet

Joakim Lamotte förvånas över föräldrar som tror att barn kan bete sig hur som helst.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Få saker kan få en så förbryllad som vissa småbarnsföräldrars totala ignorans gentemot omgivningens reaktioner. Som när jag häromveckan steg på tåget för att transportera mig genom Sverige till jobb på annan ort. Fördelen med tåg är att det oftast ges möjlighet att ägna restiden åt att få lite arbete gjort. Detta var avsikten då jag slog mig ner på sätet och öppnade laptopen.

Pappan snett mittemot hade dock en annan avsikt när han placerade sin dator framför dottern i förskoleåldern. Inom loppet av några minuter fylldes kupén av ljud från någon barnfilm. Övriga resenärer började skruva på sig och skickade irriterade blickar mot pappan. I min enfald tänkte jag att han snart skulle plocka fram ett par hörlurar till dottern, vilket i min värld hör till vanligt hyfs när man lyssnar på musik eller liknande i det offentliga rummet. Istället dök pappan ner i något spel på sin mobiltelefon och verkade lugnt koppla bort resten av världen, medan ljudet från flickans film ekade allt högre i öronen hos oss som satt runtomkring. 

I vanliga fall skulle jag ganska snart ha konfronterat pappan, men då nära och kära ibland påpekar att jag inte behöver ta alla strider i alla lägen, hoppades jag istället att någon annan skulle markera sitt missnöje. Men trots irriterade blickar från folk var det ingen som gjorde någon ansats att ta ett snack med pappan. Jag räknade långsamt till tio och bestämde mig för att försöka koppla bort ljudet och ägna mig åt arbete.

Då hände det som inte fick hända. Pappan byter film och sätter på Frost åt sin dotter. Med två egna döttrar hemma lever jag dygnet runt med filmen, musiken, klänningar och leksaker från filmen Frost. När jag hörde introt till Vill du inte ut och leka? rann därför alla bägare över hos mig.

Det gick inte längre att låta saken bero, men istället för att gå till attack försökte jag plocka fram mina mest diplomatiska förmågor och frågade pappan om inte hans dotter skulle vilja låna mina hörlurar. Pappan slet sig förvånat från sitt mobilspelande, tittade på mig, sedan på dottern och frågade om hon ville ha ett par hörlurar. Dottern knep ihop munnen och skakade surt på huvudet. Nej tyvärr, det vill hon inte, svarade pappan. Att en blodådra i min tinning inte sprack just då är ett under, men efter utbyten av blickar insåg till slut pappan att det kanske var bäst att, resten av resan, sysselsätta sitt barn med någon ljudlös aktivitet.

Hade detta varit en engångsföreteelse skulle händelsen inte förtjänat en egen krönika. Men tyvärr verkar denna avsaknad av hänsynstagande vara hyfsat utbredd hos vissa föräldrar som tror att deras barn har ensamrätt på det offentliga rummet. Till er har jag en fråga: Hur tror ni att era barn skall lära sig folkvett om ni själva inte kan bete er som folk? Skärp er.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se