Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

1/15

En verklighet mellan liv och död

Hjärtstopp och traumalarm är vardag under en natt på Sahlgrenskas akutmottagning. Lugnet i korridorerna är bedrägligt, i vilken stund som helst kan nästa larm komma.

Ute i väntrummet, under en jacka på de hårda bänkarna, sover ett ungt par lutade mot varandra. Det är tyst och stilla i korridorerna. I ett rum längre bort piper en maskin taktfast.  Några sköterskor samtalar lågmält utanför akutrummen. Patienterna i korridorerna kurar ihop sig på britsarna, vända in mot väggen, som för att försöka stänga ute omgivningen. Det är mitt i natten. Ändå är de flesta vakna, eller sover så lätt att de genast slår upp ögonen när någon passerar. Det är, med den senaste tidens mått mätt, en lugn natt på Sahlgrenskas akutmottagning. Men ändå är det en ständig ström patienter som anländer.

Nattskiftet börjar klockan 21. Sahlgrenskas akut är uppbyggd kring två diskar, kirurgexpeditionen och medicinexpeditionen. De förbinds av ett inre rum med några soffor, en tv-apparat där information om nya rutiner på sjukhuset rullar och ett litet pentry med vask och kaffemaskin. Personalen betalar en krona koppen, pengarna sparas till avtackningar och födelsedagstårtor. Nattskiftet inleds med att de som ska arbeta samlas och går igenom läget, hur många vårdplatser som finns tillgängliga och vem som ingår i vilket team. Rollerna roterar från pass till pass mellan kirurgteamet, de två olika medicinteamen och triagen. Sjuksköterskan Solveig är teamledare. Hon bläddrar i en pärm och går igenom bemanningen.

– Linda på team 2, Nettan på team 4. Mathias och Caroline i triagen, säger hon.
Triagerummet är där som den första kontakten med vården sker för de allra flesta. Triagen bemannas denna natt av sjuksköterskan Caroline Laursen, undersköterskan Mathias och kanslisten Malin. De gör den inledande medicinska bedömningen och graderar sedan de som kommer efter en färgskala. Rött är de mest akuta patienterna, grönt de som kan vänta längst. I ena änden av triagerummet finns en dörr ut till väntrummet. Den andra änden är egentligen slutet av en korridor. Draperier skapar en avgränsning mot akutrummen, ambulansintaget och hissarna upp till andra avdelningar. 

Efter att Mathias och Caroline tagit hand om den första patienten, som skickas vidare för att få en neurologisk bedömning, så har klockan hunnit bli 21.20. Nattens första ambulans anländer. Det är en man som klagar på bröstsmärtor. Caroline Laursen pratar med ambulanspersonalen, frågar om symptom och tar ett EKG. Mannens vänner har kommit efter i bil.
– Vi var hemma och han blev dålig. Han sa att han hade ont i hjärtat och ambulansen kom, säger en av dem.
Det inledande EKG:et ser bra ut. Caroline Laursen förklarar för sällskapet att de nu måste vänta på att proven ska analyseras.
– Vi ska undersöka dig ordentligt. Blodprovet tar ungefär en och en halv timme att analysera, säger hon.
Efter det visas mannen och hans vänner in i ett rum i väntan på provsvaren och läkarbedömning.

Caroline Laursen har arbetat som sjuksköterska på akuten sedan 2014. Hon är också en av dem som förekommit mest i debatten om problemen här och bristen på vårdplatser. Situationen på Sahlgrenskas akutmottagning under hösten och vintern saknar motstycke, enligt henne. Men de senaste dagarna har varit annorlunda. Inte för att fler vårdplatser har öppnat, där är situationen ungefär densamma som tidigare, utan främst för att inflödet av patienter varit lite lägre.

– Kanske stannar folk hemma i större utsträckning efter alla rapporter eller söker vård någon annanstans. Men det är inte helt optimalt om det är så att det finns personer som borde få vård men som drar sig för att söka. Det är ju inte heller någon långsiktig lösning, säger hon.

Nyheterna om Sahlgrenskas akutmottagning är långt ifrån unika. I hela Sverige tampas akutsjukvården med liknande utmaningar. Sjuksköterskor är svårt att rekrytera vilket i sin tur leder till att det inte går att hålla vårdavdelningar öppna. Det skapar brist på vårdplatser. Dessutom är det ofta som patienters hemkommuner inte kan leva upp till sitt ansvar att erbjuda färdigbehandlade patienter plats på korttidsboenden. Sammantaget innebär det att många patienter som kommer till akuten sedan blir kvar där. Trots att det inte är akutsjukvård som krävs och trots att akutmottagningarnas personal inte är dimensionerad eller utbildad för att hantera de situationerna.

– Problemen är inte de som kommer med de mest brådskande larmen. De finns det resurser till. Men vid varje larm dräneras delar av akuten och patienter lämnas utan övervakning. Ligger det då dubbla rader med patienter ute i korridoren är det lätt att förstå att det innebär risker, säger Caroline.

Inne på medicinexpeditionen finns en fast telefon, en klassisk svart bakelitlur. På ryggen finns en gul etikett och texten ”LARM-telefon” i tjocka svarta bokstäver. Caroline har tittat till några patienter och är på väg tillbaka till triagerummet när den ringer första gången. Hon svarar.

– När är ni här? Är övriga vitalparametrar okej?

En ambulans är på väg in. Den anländer om runt fyra minuter. En person har blivit misshandlad och fått frakturer.  Patienten är dessutom omtöcknad efter att ha fått ta emot kraftiga slag mot huvudet.

– Ett rött traumalarm på ingång, säger Caroline. 

Precis som i triagen så graderas traumalarmen i en färgskala. Rött är de allvarligaste fallen. Det innebär att personal från andra avdelningar, bland annat narkos- och röntgenpersonal, kallas in för att hjälpa till. Nu går det fort. Inne i traumarummet förbereder sig personalen. Det finns tydliga rutiner om vem som gör vad och var alla ska stå. Gröna förkläden, hårskydd och handskar åker på. Runt britsen samsas två traumasjuksköterskor från akuten, en undersköterska, en narkosläkare, en ortoped, två narkossjuksköterskor och två kirurger. Den ena kirurgen är också traumaledare och kommer att leda arbetet med patienten. Vid britsens fotände finns dessutom en läkarsekreterare som dokumenterar arbetet och står för journalföringen.

Om någon minut är ambulansen framme. Stämningen är fokuserad, någon frågar mer om vad larmet sa om patientens huvudskador och vilken typ av frakturer det handlar om.  I övrigt är det förvånansvärt stilla i rummet, som vid det här laget är fullt med folk. Caroline Laursen förklarar att det är den här typen av situationen som man måste kraftsamla till och att det då riskerar att gå ut över andra patienter när akuten är överfull.

– Att vi tar emot den här typen av larm skiljer oss från andra akuter i Göteborg. Det töms så mycket resurser. Om ambulansen blir sen så är det många personer som kan bli stående och bara vänta.

När ambulansen kommer så har 14 minuter gått sedan larmtelefonen ringde. Patienten rullas in och placeras parallellt med sjukhusbritsen. En av ambulanssjuksköterskorna förklarar vad som har hänt och går igenom sjukdomshistoria, vilka skador det rör sig om och vilka läkemedel ambulanspersonalen har gett.

– Flera slag. Framför allt mot huvudet. Flera sårskador och blöder kraftigt. Stabil under hela vägen hit, förklarar ambulanssjuksköterskan.

Det har gått ungefär 45 minuter sedan misshandeln inträffade. Läkaren Olov presenterar sig för patienten, som lyfts över från rullbåren till traumabritsen, och förklarar undersökningen som väntar. Efter det tar narkospersonalen över och patienten förs vidare in i sjukhusets innanmäte för ytterligare undersökningar. All personal som plötsligt stod där i akutrummet skingras. Läkare och sjuksköterskor från de andra avdelningarna försvinner tillbaka dit. Akutens personal återgår till det som de höll på med innan larmet kom.

Till akutmottagningens väntrum kommer patienter med alla möjliga problem. I tur och ordning slussas de in i triagerummet. En gravid kvinna söker för att ena benet är svullet och gör ont. En äldre man har en svullen fingerled, en annan äldre man tycker att hans hjärta ”burrar” och undrar om han har förmaksflimmer. Efter det kommer en treåring som stoppat popcorn i båda öronen. Det verkar inte bekomma treåringen nämnvärt som sover tungt mot sin pappas axel när hans bärs in till triagerummet.

Strax innan klockan 23 kommer Nina och hennes kille Viktor. Tidigare på kvällen stod hon i parets kök i Eriksberg. Med ena handen skulle hon rengöra stavmixern. Sladden var kvar i kontakten och den andra handen var kvar på strömbrytaren. Resultatet finns inlindat i ett bandage som Nina nu tar av för att visa Caroline Laursen. Bedömningen är att såret på fingret kommer att behöva sys. Nina tycker inte heller att hon har samma känsel i fingertoppen. Eventuellt är en av fingertoppens fyra nerver avskuren.

– Jag skulle göra dadelbollar med nötter. Det fastnade något i mixern och då skulle jag gröpa ur det. Det blev lite panik, jag kände inte mitt finger riktigt och kollade mig runt omkring efter fingertoppen. Jag är nervös nu. Jag har aldrig sytt något innan och så är jag lite rädd för sprutor.

Nina och Viktor får gå ut i väntrummet igen och sitta ner igen i väntan på att få träffa en läkare och få fingret ihoplappat.

Mannen, som kom in med ambulans vid början av nattskiftet, har nu väntat i drygt fem timmar tillsammans med sina två vänner. Läkaren Johan Lönnbro frågar, lyssnar, undersöker och antecknar. Provsvaren har kommit och allt ser bra ut.  Det finns inget som tyder på några problem, förklarar han.

Johan Lönnbro är förutom akutläkare också skyddsombud för Läkarförbundet. Han var en av de läkare som slog larm om situationen på akuten tidigare under året.

– Det har varit väldigt ansträngande. När det fungerat som sämst har det varit många patienter som behöver medicinska bedömningar. Samtidigt blir man hela tiden avbruten på grund av tidigare patienter som fortfarande är kvar och som inte kommer vidare i vårdkedjan. Det blir väldigt stökigt, allt går långsammare och kommunikationen blir sämre. Vi gör alla vårt allra bästa men det blir inte samma noggrannhet och jag oroar mig för patientsäkerheten.

Att nästan dra sig för att lägga in patienter bara för att man vet att det kan innebära problem när det inte finns vårdplatser är ingen bra situation, menar Johan Lönnbro.

– Det är ju inte sådana hänsyn man ska behöva ta som läkare, säger han.

Denna natt kommer runt 40 patienter in till akutmottagningen via triagen. Till det läggs de som kommer med ambulans. Vid klockan 03.30 är det dags för Nina att få fingret sytt. Olov Åstrand är läkare och förklarar ingreppet. Det måste till sprutor för att bedöva, tyvärr, förklarar Olov, men att lägga stygnen kommer inte att kännas. Kanske kan känseln i fingertoppen komma tillbaka men det kan ta några år innan man vet säkert. Nina tittar bort och stålsätter sig.

– Jag är rädd att jag kommer dra undan handen. Eller okej, gör det nu.

Olov lägger bedövningen, låter den verka några minuter och snart sitter det tre stygn på fingret.

– Så, då ska jag inte bråka mer med dig. Om en vecka kan du ta bort stygnen på vårdcentralen, säger Olov.

För Nina är det dags att ta en taxi hem. Hennes kille Viktor har redan åkt för att gå ut med parets hund. Dadelbollarna, som var upprinnelsen till det hela, är tänkta till morgondagens gäster.

– Ingen kan ju säga att jag inte kämpat med dem i alla fall, säger Nina lakoniskt.

Patienterna fortsätter att komma. Någon har fått en allergisk reaktion, en annan har blivit misshandlad och får stanna över natten. Det finns inga fönster inne på akuten så det är svårt att få en känsla för hur lång tid som passerat. Det börjar bli morgon och snart är det dags för dagskiftet att ta över. Inne i fikarummet sitter några ur personalen. Dagens tidning har kommit och någon suckar över de senaste nyheterna om Donald Trump.

– Huden är ju nästan gul, eller orange. Han är ju miljardär, kan han inte köpa en bra brun-utan-sol åtminstone, säger någon.

Här finns Linda, en glad och högljudd sjuksköterska som inte verkar det minsta påverkad av nio timmars arbete eller det faktum att det är tidig morgon. Bredvid Linda sitter Ingegerd, egentligen pensionär men hon har ändå arbetat ett par nätter i veckan under den senaste tiden. Det här är hennes 48:e år som undersköterska på Sahlgrenskas akutmottagning.

– Det är mycket som blivit sämre men det finns sådant som blivit bättre också. Men den senaste tiden är något jag aldrig upplevt tidigare med så mycket som det varit vissa pass, säger hon.

I personalrummet sitter även en undersköterska som heter Anette men alla kallar henne Nettan. Hon har arbetat i nästan 30 år på Sahlgrenskas akutmottagning.

– Ofta flyter det på och då går passen väldigt fort. Men ibland kan man känna att man är ganska dum i huvudet som står ut. När det har varit som värst så tycker jag synd om de nya sköterskorna. Några gånger har jag sett blicken hos sköterskor som behöver få hjälp när det har varit kaos och det inte har funnits någon hjälp att få. Alla här gör ju sitt yttersta. Ingen vill något annat än att det ska gå bra. Och oftast går det ju bra men det känns när man kommer hem efter sådana pass. Då är man inte fräck.

Nattskiftet lider mot sitt slut. Återigen ringer den svarta larmtelefonen. Hjärtstopp. Ambulansen är snart här. Snart står akutrummet bemannat. Narkosläkare, kardiologer, sjuksköterskor och undersköterskor står redo när patienten rullas in. Personalen arbetar snabbt, samspelt och fokuserat. Det taktfasta ljudet av en bröstkompressionsmaskin fyller rummet och avbryts bara när det är dags att analysera hjärtats funktion. Kompressionerna fortsätter. Efter ett tag förs patienten vidare till en annan avdelning för ytterligare åtgärder.

Klockan har blivit sju. Nattskiftet på Sahlgrenskas akutmottagning är slut. För Ingegerd, Nettan, Caroline och de andra är det dags att gå hem. Ny personal tar vid.

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.