Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Lars-Gunnar Andersson: En sats innehåller subjekt och predikat. Eller?

Under de första skolåren lär vi oss att skriva, och till det hör att med stor bokstav och punkt markera var en mening börjar och slutar. Detta hör till det som kallas interpunktion, hur man markerar gränser med skiljetecken.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Interpunktionen kommer inte av sig själv utan måste tränas in. Många minns säkert hur vi en gång fick lära oss att fullständiga satser ska innehålla subjekt och predikat.

Talspråket är annorlunda. Frågan ”Var köpte du fisken?” besvaras med ”På torget” snarare än ”Den köpte jag på torget”. Talet nöjer sig med den väsentliga informationen. Kravet på fullständiga meningar finns bara i skrift.

Med extra emfas

Som tidningsläsare möter vi satser och meningar som inte följer det här mönstret som vi en gång tillägnade oss. Följande citat har jag hämtat från en text av Johan Hakelius i tidskriften Fokus, en driven skribent i en seriös tidskrift. Ämnet är makten i samhället.

Jag menar nu inte att vi ska börja bekymra oss om den här variationen i meningsbyggnad. Däremot kan det vara klokt att ibland fundera över hur egna och andras meningar är konstruerade.

”I västerländska demokratier kommer den från röstberättigade medborgare i den egna staten. Inte från Gud. Inte från Partiet. Inte från experter. Och inte från EU.”

Först kommer det en vanlig mening med subjekt (den) och predikat (kommer). Sedan följer fyra satsförkortningar. Syftet är att ge emfas åt varje enskilt led.

Får man verkligen skriva så? Ja, det får man, men det fick inte vi när vi gick i skolan, och det var nog klok pedagogik. Först lär man sig reglerna. Sedan lär man sig att rucka på dem. Men. Alltid. Inom. Rimliga. Gränser.

Det finns emellertid stora genreskillnader. I tidningar är det vanligt med satsförkortningar, meningar utan subjekt och predikat. Den nyss citerade texten är inte originell på något sätt.

Ger variation

I vetenskaplig och annan mer formell text är det betydligt ovanligare. Jag har skrivit flera tusen sidor vetenskaplig och populärvetenskaplig text, och i stort sett alla meningar har nog innehållit subjekt och predikat. Det är så det ser ut i den genren. I tidningstext är det dock vanligt med satsfragment, speciellt i krönikor och sport- och kulturartiklar.

Den här variationen i meningsbyggnad handlar om grundläggande saker i språkbygget, där förändringar i mönstren på sikt kan leda till avsevärda språkförändringar. Det märkliga är hur sällan det uppmärksammas. Jag kan inte påminna mig att jag fått ett enda brev eller mejl om saken. Däremot har jag fått hundratals mejl om ned/ner, båda/bägge, lyste/lös och dom i stället för de/dem.

Jag menar nu inte att vi ska börja bekymra oss om den här variationen i meningsbyggnad. Däremot kan det vara klokt att ibland fundera över hur egna och andras meningar är konstruerade.

Den här stora variationen i meningsbyggnad tycks passera obemärkt medan ögonen fäster sig vid detaljer.