Tidigare i veckan talade Moderatledaren Ulf Kristersson och partiets toppkandidat Tomas Tobé inför ett tjugotal individer på Kungsportsplatsen. Minst hälften av dem bar partijacka i blått.
Detta inte sagt för att peka ut just Moderaterna som misslyckade kampanjmakare: det kan mycket väl vara så att ytterligare partiledare besökt Göteborg under valrörelsen, med ännu mindre genomslag som följd.
Poängen är istället att både partier och väljare hittills behandlar EU-valet med viss tveksamhet. Ett annat exempel: först på onsdagen, elva dagar före valet, presenterade Socialdemokraterna sitt valmanifest. Det är svårt att se något liknande hända i inför ett riksdagsval.
Bilden av valet
Bilden av en leende Jan Björklund vid sidan av en jabbande Jimmie Åkesson är redan den klassiska bilden från EU-valrörelsen 2019.
Det var den 3 maj som de två kallade till gemensam presskonferens. Upphetsningen bland de politiskt intresserade var stor. Spekulationerna inför gick på högvarv. Björklund och Åkesson, vad i hela friden kunde de ha gemensamt?
Ja, som PR-jippo var den här debattserien en succé redan innan den ens hade börjat.
På onsdagskvällen kom det omaka paret till Göteborg och Park Aveny hotell, där de fyllde en stor konferenslokal till sista plats och lite till. Folk stod i drivor längs väggarna och längst bak i salen.
För en debatt inför EU-valet.
Positionerna och argumenten i debatten blev de förväntade och väl kända.
Freds- eller elitprojekt
Jan Björklund talade om hur unionen skapats i ruinerna maj 1945, när folk längtade efter fred. Om hur diktaturerna dominerat i Europa fram till dess, fattigdom och svält. Och att samarbetet skapat det Europa vi har i dag, en fredens världsdel. Med den högsta levnadsstandard mänskligheten upplevt, tack vare liberal marknadsekonomi.
Men nu står allt detta på spel.
Jimmie Åkesson hade förstås en annan ingång. Han sa att EU, denna monsterunion, är grunden för hela hans politiska engagemang. En konstruktion som gör att vi flyttar makten till en elit i Bryssel. För honom är ett visst samarbete på handelsområdet bra. Men den här överstatligheten. Den måste tuktas till någonting mindre och smalare.
Sverige jamsar med
Så höll det på.
Jan Björklund sa att man inte alltid kan få som man vill när man är med i en förening.
Jimmie Åkesson att Sverige borde vara lite mer offensiva. Att vi bara jamsar med.
Jan Björklund påminde om den tid, före den inre marknaden, då alla länder hade egna regler som gynnade just deras egna bilmärken.
Jimmie Åkesson kontrade med att Sverige vid den tiden hade två bilmärken. Nu har vi, sa han, inga alls. Utom möjligen, kanske, Volvo.
Ja, redan kända argument. Ändå tycktes det hela gå hem hos den stora publiken.
Som sagt: en bedrift.
Vinnare: alla andra
Vem som vinner och förlorar på det är svårare att säga. Liberalerna? Sverigedemokraterna? Eller kanske alla andra?
Det är ju så uppenbart att båda parter vill ha någonting av den andre: Jan Björklund leder ett parti som för närvarande är så illa ute att det riskerar att tappa båda sina platser i parlamentet. Jimmie Åkesson vill in i den politiska värmen och kan han få sin värste kritiker är öppna dörren, ja då kanske det blir enklare att klampa in.
Men det är inte helt säkert att liberala väljare uppskattar att Björklund ger Åkesson en chans att putsa på sitt varumärke.
Eller att Sverigedemokraterna gillar att Åkesson ger Björklund draghjälp.
Även om det är en PR- och publiksuccé, så kan det slå tillbaka mot båda två.
