Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Zetterberg: "En iskall vrede – jag håller på  att få ett utbrott"

Krönikören Henrik Zetterberg skriver om en oväntad fråga och en helig ilska, som blixtsnabbt övergick i tacksamhet.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Det är lördag morgon och jag sitter i sängen ensam med fönstret öppet, en kopp kaffe i handen och den bärbara datorn i knäet. Två av barnen spelar Xbox i soffan utanför sovrummet. Äldste sonen ligger i sin säng och kollar YouTube på mobilen. Hustrun är i Stockholm, men skall snart komma hem. I morgon blir vi tonårsföräldrar. 

Hjalle, tonåringen in spe, och jag tar bilen till Mölnlycke Centrum för att handla inför hans kompiskalas. Resten av familjen har blivit inbjuden till en grannfamilj för att inte störa. Vi börjar på Systembolaget, där jag vill köpa en present till värdfamiljen. Jag skall precis betala då butiksbiträdet frågar: "Är det till er båda?" Jag fattar inget. Frågan upprepas med en nickning mot min son. En iskall vrede brusar upp inom mig. "Frågar du mig, om jag tänker köpa ut till min son?", säger jag. Jag håller precis på att få ett utbrott, om att det var den värsta fråga jag någonsin fått, att jag vägrar att svara, att jag undrar om de någonsin fått ett jakande svar på en sådan fråga, att jag vill prata med butikschefen och att jag aldrig i livet kommer att gå dit och handla igen. Men då ser jag plötsligt Hjalle. Han är fem centimeter längre än mig, har djup röst och 44 i skor. Hur gick detta till? Vad hände med vår lille kille? Ilskan rinner av mig på en sekund. Jag förklarar att vinet inte är till honom och lyckas omtumlad till och med få fram ett tack. 
Vi drar vidare till Hemköp, där en lingonsyltburk med trasig streckkod på ett murakamiskt sätt befäster, att jag idag inte är i fullständig harmoni med min omgivning. Jag hämtar en ny burk och erbjuder mig att ta burken utan streckkod efter scanning, så att den inte behöver kasseras. Det uppfattas som att jag vill ha båda burkarna och det går inte för sig. Jag orkar inte förklara.

Vid lunchbordet pratar vi om Systembolaget och alkohol. Att alkohol kan vara stimulerande men också beroendeframkallande, att kanske tio procent av oss har en ärftlig benägenhet att utveckla alkoholberoende, att man tror att den unga hjärnan är känsligare än den vuxna, att man bör vara försiktig med alkohol och att man i Sverige har bestämt att alkoholhaltiga drycker bara får säljas på Systembolaget under statlig kontroll för att skydda medborgarna. Jag berättar att det finns vuxna som köper ut alkohol till ungdomar. Mellankillen Sven är helt med på noterna och förklarar att det är så langare tjänar pengar: de köper till ett pris och säljer vidare till sådana som inte får köpa till det dubbla. "Exakt", utropar jag, "det är därför knark är så dyrt". Jag ångrar mig genast och förstår att detta inte kan vara slutet på vårt samtal. Jag trasslar in mig i ett alldeles för långt resonemang om narkotika och beroende och om brott och straff, då jag plötsligt inser att jag måste hoppa på cykeln till Bältesspännarparken, där jag tillsammans med Sveriges Unga Akademi skall spana om framtiden på Vetenskapsfestivalen (insikten sammanfaller med att jag upptäcker, att ungarna har tröttnat på mig och är ute på studsmattan). Hur skall detta gå, denna dag, då orden inte kommer ut helt rätt?