Emmy Rasper: Åk hem till din familj och var lycklig. Punkt.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

ANNONS
|

Det är något med julen som skaver likt en för varm tröja i ett trångt köpcentrum under annandagsrean. Det är något med julen som gör att det känns svettigt i pannan och som en klump i halsen.

Man kan kalla det ångest men det är också en känsla av att vara fel. Julen sätter ljus på det som är skevt. Alla relationer, familjeband eller bristen på dem, lyses upp för allmän beskådan. För en flyktbenägen, utan okomplicerad grundtrygghet, är julen inte direkt en öppen famn. Det är en käftsmäll. Det går inte att glida med och låtsas vara som alla andra. Julen är brutal på det sättet: Åk hem till din familj och var lycklig och glad. Punkt.

ANNONS

När jag var liten firade jag fina julaftnar med min mamma. Jag var älskad och glad. Men redan då kände jag av skevheten. På tv och i min klass hade barnen kärnfamiljer. Det var egentligen inte en insikt som gjorde mig ledsen, men på julen började vetskapen att klia. Jag vet inte om det var därför jag började känna att julen är skev. Eller om det beror på min svårighet att göra exakt det som förväntas av mig. Att jag inte kan vara lycklig och harmonisk på kommando och att det förväntande julmyset därför mest känns som ett krav.

Fast det var först när jag blev vuxen som den där skevheten växte till något ohanterbart. Jag ville inte fira jul mer. Så jag slutade. De senaste tio åren har jag haft fest med mina vänner, bjudit på sprit och karaokekväll. Jag har åkt till Island med en man jag känt i två månader och kört runt i en bil och kollat på geisrar, vattenfall som blivit till is och isländsk dimma. Jag har jobbat, sänt radioprogram och nyheter. För två år sedan åkte jag ensam till en by på norra Teneriffa. Där fanns bara jag, ett stormigt hav, hårda svarta klippor, en stor mjuk säng och en varm vind. När jag berättade om resan lades huvuden på sned. Ensam? Ska du verkligen vara ensam på julafton? Det var som det sorgligaste de hört. För mig var det en befrielse.

ANNONS

Men förra året hände något. Jag sa till mamma och hennes sambo att jag ville komma förbi några timmar. Så vi åt grönkålssoppa och öppnade paket. Drack glögg och firade jul.

När du läser det här har jag kanske gjort det igen. Varit hemma alltså. Jag skriver det här dagarna innan julafton, så jag är inte säker. Men planen är i alla fall att jag ska vara hemma. Jag ska ta med en kompis och den jag är kär i till mitt barndomshem. Fira med min familj. Vet inte vad som har hänt med mig. Om jag inte orkar fly längre, eller om jag kanske har landat lite mer. Att jag nuförtiden uppskattar att två personer faktiskt ser fram emot att jag ska fira jul med dem. Att de blir glada för att jag kommer dit. Kanske är det så att jag uppskattar det mer idag än för tio år sedan. Men framförallt tror jag att jag behövde göra som jag själv ville under flera år, det vill säga inte fira jul. Det måste ändå vara varje människas eget val.

ANNONS