Ord betyder något. De står för saker, även om vi försöker förändra dess betydelse. Därför var det förvånande att höra statsminister Stefan Löfven konstatera att Sverige varit naiva inför terrorhotet.
Naiv. Ett av svenska språkets vackraste ord. Ett av demokratins mest dyrbara ord. Ett ord som symboliserar ett samhälles öppenhet och trygghet. Svenska Akademiens ordbok definerar det som naturlig, okonstlad, otvungen, uppriktig. Ordets ursprung kommer från natus, födelse.
Varje dag brottas jag med min cynism. Jag tror att den är inbyggd i människan och tätt sammanflätad med rädsla och egoism. Den bygger på något onaturligt som utvecklas i vuxenkulturen: en besvikelse och desillusion över sakers tillstånd. Att det är lika bra att utgå från att något är sämre än att något är bättre.
Cynismen är svår att hålla emot, men hela samhällets godhet bygger på att vi gör det. Att vi vågar hänga kvar i det naiva och oskuldsfulla som kom med födseln: Den omedelbara glädjen över att middagen är god, över att någon sa något uppmuntrande, över ett leende på bussen. Cynismen är dess motsats och vill kväva varje sådan tanke, bygga resistens och förklara uppspelt glädje som intellektuell förförelse. I längden trubbar cynismen av människan och kräver allt större glädjeämnen för att tillåta känsloyttringar.
Jag tänker varje dag att jag borde vara mer som min två år gamla dotter. Tillåta känslor, omfamna världen med kärlek istället för skepsis.
Statsministern håller inte med. Eller? För strax efter att han sagt att vi varit för naiva uppmanar han oss att fortsätta leva våra liv som vanligt, det vill säga fortsätta våga vara naiva. Kanske förstår inte Stefan Löfven ordets betydelse. Kanske menade han att SÄPO varit naiva i sin yrkesutövning. Kanske menade han att vi varit fega?
Ord har betydelse. Och förskjutningar i betydelsen får konsekvenser.
GP:s politiska redaktör Alice Teodorescu reagerar med kraft på att hon skulle ha varit naiv. Hon har inte varit naiv, det har politikerna varit, skriver hon i GP den 20 november. Hon är inte naiv, för hon är rädd. Hon har varit det en tid och ger som exempel hur hon under en prisutdelning för journalister försäkrat sig om var närmsta nödutgång fanns.
Är det dit vi kommit? Att det nyktra sättet att vara människa på just nu är att vara rädd? Ska det vara en politisk drivkraft, att varje gång ta det säkra före det osäkra?
En vän berättade nyligen hur han, dagarna efter terrordåden i Paris, gått av bussen en hållplats tidigare. Han hade sett en muslimsk kvinna i niqab på bussen och tyckte det var så obehagligt.
Han skämdes som en hund i efterhand. Inte minst för att han sett hur hon rädd hon var, hur hon verkade känna hans och kanske andras blickar bränna. Hur hon tog skuld för andras rädsla. Han gick av bussen för att ta det säkra före det osäkra. Vem vill vara naiv?
Vad får vi för samhälle om vi ger efter för rädslan? Ett kontrollerande samhälle, mer övervakning, mer misstänkliggörande? Han som sitter i biosalongen och svettas och håller krampaktigt i sin väska, är han terrorist? De med stora IS-bokstäver i lägenheten? Båda fallen är exempel från verkligheten: Biobesökaren hade eftersvettningar från gymmet, IS-ballongerna var spegelvänd felläsning av någons 21-årsballonger. Någon rapporterade och polisen gjorde tillslag. För vem vill vara naiv?
Jag vill vara naiv. Jag vill att hela samhället ska våga vara mer naivt, kämpa för att vara mer naiva. Jag vill ha en statsminister som vågar vårda naiviteten. Medborgare som vågar sätta sig bredvid muslimer på bussen, som bjuder hem flyktingar på middag för att de är nyfikna. Som vågar ta barns oförstörda perspektiv och se människor som människor, oavsett hudfärg, klädsel eller bakgrund.
Sverige ska fortsätta ta välavvägda, initierade beslut och aldrig vara dumdristigt. Men dagen vi lämnar det naiva förhållningssättet, tar vi också ett steg längre bort från demokratin. Det vore att kapitulera för terrorn.