Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Emanuel Karlsten: Emanuel Karlsten: Med internet har avvikarna fått revansch

Kommer vi någonsin att kunna prata med varandra igen? Jag vet inte om känslan är särskilt stark eftersom vi precis tagit oss igenom jul och umgåtts med familj och släktingars avvikande (ibland odrägliga) åsikter. Men Trump, klimatet, invandring, Metoo - har inte varje ämne plötsligt blivit en politisk mina som riskerar spränga vilken julfrid som helst?

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag pratade med en akademiker häromveckan som ryckte lite på axlarna åt min fråga. Han menade att vi inte är så polariserade som vi tror och drog paralleller till 80-talets Palme-hat och att vi i alla tider haft konflikter som splittrat landet. Samtalet är inte mer polariserat idag, det handlar bara om att internet har hjälpt oss se hur olika åsikter vi har. Att det vi tidigare kanske mest sett vid julbordet, nu är ett dagligt inslag i våra sociala medier-flöden.

Vilket har en poäng, men det finns en komponent i det här som är annorlunda: Tvåvägskommunikationen.

Det är nytt. Under traditionella mediers monopol var det några få som bestämde vilken information samhället skulle ha. Udda åsikter dog i isolering. Precis som under julbordet! Den med avvikande åsikter har alltid ursäktats, låtit hållas, eftersom han bara är sån, och vad gör han för skada, där för sig själv. Något mer har inte behövts. Tills nu.

Med internet har avvikarna fått revansch. De skapar Facebookgrupper, nyhetssidor och till och med politiska partier. Konspirationer snickras ihop med hjälp av det enorma överflödet av information. Göteborgsbaserade forskaren Jesper Strömbäck har kallat det för att vi blivit kognitiva latmaskar, eftersom vi i allt informationsöverflöd alltid väljer den sanning som står oss närmast; den som känns rätt. Vilket säkert är sant, men mitt i allt kaos skulle det väl också kunna kallas för demokratiskt? Den sanning som en majoritet vill bekänna sig till ska får råda? Därför behöver det kanske accepteras att vi är på väg in i en tid där Trump, klimatförnekare och nationalism blir majoritetens politik.

Men om vi vill annorlunda?

Det är här liknelsen med det konfliktfyllda julbordet blir relevant igen. Det är uppenbart att det inte längre fungerar att sucka och ignorera åt den med avvikande åsikt. Istället måste vi lyssna - och kanske prata med dem.

Medan ett etablissemang har förlitat sig på ett gammalt informationssystem, har avvikarna byggt sin relevans på ett nytt. De har förstått att om de ska vinna uppmärksamhet, måste de först ha förtroende. Det sista är viktigt och det finns ett missförstånd om att internets vinnare är de som skriker högst. Tvärtom. Demagoger och populister vinner inte för att de skriker, utan för att de sätter ord på kognitiva latmaskars magkänsla.

Det är här politiska och traditionella organisationer misslyckas. Internet behandlas som idioternas julafton istället för en chans att rota väljarnas förtroende, förklara och lotsa genom resonemang. Få med sig väljarna på den egna politiska resan.

Istället får vi det politiska läge vi har.

En dysfunktionell julmiddag. Där nya, avvikande åsikter är vinnare och ett gammalt etablissemang surar, eftersom de tror sig veta bättre, men inte vill förklara varför.