Tidningen New York Times skrev om det i veckan eftersom Manhattan nu börjar frukta att allt fler företag inser att de inte behöver kontor på dyra adresser. Det är en befogad oro, visar det sig. En rundringning avslöjar att flera av företagen runt finanskvarteren på allvar börjar fundera på om inte kontorslokal är en onödigt stor utgift. Varför är det nödvändigt att tusentals anställda ska sitta ovanpå varandra i trånga bås? Ja, visst, sociala interaktioner behövs, men måste den ske åtta timmar om dagen? Om man inte har kostnaden för kontor, skulle man kunna skapa roliga, påkostade, mötesplatser (konferenser!) för sina anställda någon gång i veckan, resonerar ett amerikanskt företag. För att inte tala om alla klimateffekter det skulle ge. Att ha, värma upp och driva en stor kontorsbyggnad är kostsamt!
Tanken om distansarbete är knappast ny. Det senaste decenniet har vi översköljts av reklam som sålt in digitala tjänster med budskap om att nu kan du jobba från var du vill. Men sådant arbete har alltid skett undantagsvis, den fysiska arbetsplatsen varit utgångspunkten. Coronakrisen har nu tvingat fram en utveckling och när teori omsätts till praktik blir frågan allt tydligare: Varför måste tusentals personer sitta på samma fysiska plats?
Företaget Twitter gick längst i veckan. Anställda får nu stanna hemma för alltid, om de vill (och kan). Ingen ska längre behöva checka in på kontoret i San Francisco. Det innebär också att företaget inte längre behöver tävla om kompetensen i Kalifornien. Nu kan de rekrytera folk över hela världen – och låta dem sitta kvar där de bor.
I New York Times artikel beskrivs företagens nyupptäckta insikter som ett problem. För om inte stadskärnor har ett starkt flöde av kontorsarbetare kollapsar hela ekonomier: Restauranger, biografer och butiker är alla beroende av ett högt flöde av människor. Men om coronakrisen redan kollapsat förutsättningarna, finns det inte därmed en chans att rita om idén om hur samhället sitter ihop?
Det kanske är en utopisk tanke, men om vi skulle bosätta oss utifrån var vi vill bo, inte var jobben finns, skulle det öppna för nya möjligheter. Kanske skulle vi bosätta oss på landsbygd, långt bort från urbana miljöer och med det skapa nya affärs- och arbetstillfällen. Skapa marknad för både lokala butiker, kaféer och restauranger – året om?
Vi är fortfarande bara i början av coronakrisen och de flesta av oss hemmajobbare är nog fortfarande både ovana och obekväma med att ta en fika över Skype med kollegor. Många längtar säkert tillbaka till något normalt.
Men om den här krisen fortsätter så länge som forskare befarar: Vad kommer då att vara normalt?
Kanske börjar vi omvärdera. Kanske upptäcker att det är mer rimligt att hitta en balans kring var vi bor – än var vi jobbar.
