Jag delade i veckan en seriestripp med ungefär det budskapet. Någon frågade direkt både beskt och retoriskt: Det skulle ju vända? “Nu händer det, nu vänder det”. Han citerade min tidigare krönika här i GP som jag skrev just som hela världen engagerades av bilden på döde Alan, tre år. “En profet borde väl känna ansvar för sin profetia? Blåögt”, fortsatte läsaren.
Jag blev lite ställd av det där. Har det avtagit? Har vi gett upp? Nej. Knappast. Men visst är det typiskt att så lätt slå ut med armarna, som om läget är hopplöst bara för att vi får rapporter om hemskheter från rasister. För något genomgripande har ju hänt. Något har förändrats. Varje dag sprids upprop från ideella rörelser som inte ens fanns för två månader sedan. De listar vad de behöver för dagen: volontärer, kontakter, prylar, mat. Rörelserna har etablerats, blivit organisationer och har ynglat av sig. Skapat tydlig logistik, skickat sjukvårdsteam till Lesbos som räddar liv. På asylboenden i Göteborg kommer SFI-lärare på sin fritid och läser läxor med barnen. Om barn inte hunnit få skolplats har pensionerade lärare engagerat sig och ordnat provisorisk hemskolning på boendet. Grannarna till Migrationsverket i Göteborg gör rundor på kvällarna för att hälsa nytillkomna välkomna. Grillar korv med dem, ser till att de mår bra, att de blir omhändertagna.
Det finns en förändrad kultur. En känsla av kamp för godhet som är något större än en sms-gåva och några tårar framför en välgörenhetsgala på tv. En yrvaken majoritet har ställt sig upp och sagt ifrån. En majoritet som i decennier delegerat medmänsklighet till skattesedeln har nu sett sitt system pressas till bristningsgränsen och då valt att själva engagera sig. Det som har hänt kommer förändra Sverige för alltid. Det är något fantastiskt vackert, kanske världsunikt.
Men kampen fortsätter också på andra sidan. De främlingsfientliga växer och finner näring i sitt utanförskap. Sverigedemokraterna förklarade på en presskonferens att Sverige är i “den största katastrofen i modern tid”. Att Sverige redan har kollapsat och att SD har gett upp på att påverka parlamentariskt och att de nu ska arbeta utanför riksdagen. Riksdagsmannen Kent Ekeroth (SD) ställde sig på ett torgmöte och ropade att “vi måste visa att folket inte vill ha det här/.../Vi ska visa att nu är det dags, nu smäller det/.../Gör någonting, gå ut, visa/.../Vi är motståndsrörelsen/.../Vi står inför ett vägskäl/.../det är dags att agera, jag hoppas att ni kommer att göra det/.../ta vårt land tillbaka”. Som om det vore en signal så började antalet asylboenden därefter brinna oftare än någonsin tidigare. Några dagar senare stegade en 21-årig in på en skola och högg ner elever för att de hade fel hudfärg.
Går det att slå fast ett samband? Absolut inte. Går det att känna djupt obehag över riksdagsmäns hetsande domedagspredikningar? Verkligen.
Och det fortsätter:
På Facebook har en lokalavdelning på SD publicerat listor med adresser till asylboenden.
På Twitter konstaterade SD:s ordförande i Lund att när de tar (sic!) makten ska dagens polischefer “väck” och ersättas av poliser som inte är “pk”.
Och inför Sverigedemokraternas partikongress fick i veckan kritiska journalister inte komma. Deras inbjudningar sållades bort. Officiellt hette det att SD valde journalister som SD tycker sköter sig professionellt och som de har förtroende för. I praktiken innebar det att till exempel den politiska kommentatorn för Sveriges största tidning, Lena Mellin på Aftonbladet, skulle vägras en plats på kongressen. Allt detta sker bara ett år efter att riksdagsmannen Ekeroth twittrat att han ska stoppa media i sinom tid.
Det är en upptrappning, en rustning inför en sammandrabbning mellan olika krafter i samhället just nu. Ja, de goda krafterna finns där, de är starka. Men det är också de destruktiva.
Det civiliserade beteendet är en tunn fernissa målad över en grottmänniskas impulser. Det är sprickorna i den fernissan vi nu får se prov på, nu när vårt samhälle testas.
Men vad ska vi med en välfärd till om vi inte kan dela med oss av den i kris? Vad ska vi med medmänsklighet till om vi inte klarar av att erbjuda den till de som verkligen behöver?
Det är inte invandrarnas eventuella våld, rån eller attityder jag är rädd för. Det är mina landsmän som skrämmer mig. Jag är rädd för vad jag sett hittills och jag är rädd för att deras hat ska fortsätta skena. Jag vet inte om den kommer göra det, men jag vet att det enda motgiftet är att aldrig sluta visa kärlek och medmänsklighet. Mot någon.
