Vi träffades upp på ett fik. Jag var sugen på en svart te och han var sugen på en kanelbulle. Han stora ögon letade sig över glasdisken med läckerheter medan jag luktade på de olika teerna cafét erbjöd.
- Oj vad stora bullar, ska vi dela på en, frågade han.
- Nej tack jag är inte sugen.
Och sen kom de på led - som det gör för oss ibland märkliga flockdjur - först besvikelsen och sen tjatet.
- Va ska inte du ha, men vad tråkigt. Kan vi inte dela då?
- Jag är inte sugen, så nej tack.
- Är du säker, men kom igen!
- Jag är säker, men ta du!
Han köper sin kanelbulle och ser lite butter ut. När vi satt oss ner och han tagit sin första tugga så säger han ”En liten tugga vill du vill ändå ha?”. Det ville jag inte. Han åt tuggor av sin bulle med subtila grimaser. Dåligt samvete smakar nämligen inte gott. Själv hade jag njutit av bullen oavsett vad mitt sällskap åt. Han borde gjort samma sak.
Varför måste ens lycka eller olycka hänga på vad andras smaklökar får för sensationer. Jag förstår det inte. Jag förstår inte detta evinnerliga tjat om att folk minsann ska dricka alkohol om de gör det, äta bullar om de gör det. Tjat är mer regel än undantag i dessa situationer och det är ett både onödigt- och otrevligt fenomen som vi borde sluta med. Det är så sällsynt med uteblivet tjat att när tjatet inte kommer så sköljs man av en enorm lättnad.
Jag har metoder för att slippa tjatet. Du kan testa samma metoder om du vill. Jag dricker sällan alkohol och för att inte förstöra stämningen på middagar så brukar jag se till att vara sist med att beställa för att de andra inte ska drabbas av dåligt samvete. När alkoholbeställarna väljer sina drinkar så toppar jag deras val med superlativ ”åhhh det låter gott!” ”Den drinken drack jag en gång, så god!” ”Spännande val, säkert god”. När de får beröm för sina drinkar så har jag dammat av för att potentiellt dåligt samvete ska landa hos dom när jag beställer min läsk. ”Hon som dricker alkoholfritt gav ju mig beröm så jag behöver inte sura.” Då, och bara då, rycker de på axlarna och njuter av sina drinkar. Men tänk om man slapp dessa pareringar och metoder för att bli lämnad i fred med sina egna val. Tänk om nej vägde tyngre hos folk och blev en retorisk stoppskylt för tjat. Jag utmanar dig som läser att inte låta andras mat och dryckval ha den minsta effekten på ditt samvete. Blunda, njut och svälj!
Jag känner själv att mitt samvete skaver när det gäller att fostra framtida tjatgenerationer. Min äldsta berättade att han tjatar på mig för ”ibland så säger du ja efter en stund mamma”. Det har han rätt i, men vi skulle behöva vara konsekventa mot våra barn så att de respekterar nej i alla lägen. Kanske dör tjatfenomenet ut i samhället och respekten för andras viljor växer ikapp?
Vissa tjatar på att folk ska dricka, andra går längre och tjatar på att folk ska ha sex med dem. Tjat, är aldrig bra. Så vi kan väl börja med att respektera mat och dryckval framöver så hoppas vi att dominoeffekten börjar och ordet ”nej” blir en riktig tungviktare och stoppskylt i alla lägen. Tänk den dagen restaurangerna är lyckliga platser där vänner ej tvingar smaklökarna att kroka arm utan istället glatt respekterar och njuter på samma gång:
Kyparen: Vad får det lov att vara?
Du: En pepsi Max.
Jag: Ett glas rosé!
Vi: Skål!
