Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: JESSICA GOW / TT
Bild: JESSICA GOW / TT

Elaine Eksvärd: Elaine Eksvärd: Carpe diem – när klyschor slår in

Det där ekorrhjulet som alla pratat och klagat på har plötsligt försvunnit. Jag behövde inte meditera mig fram till att sluta planera. Ett virus skötte den saken åt oss, skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag hade en vän som var en korsning mellan en harmonisk Buddha och en arg vänsteraktivist. Buddhisten i honom hade jag känt länge, men den arge vänsteraktivisten kom fram när det började gå bra för mig. Jag var precis i början av min karriär och klassresan från arbetarklasstjej utan kontakter till medelklasstjej med pengar på kontot. Jag betedde mig inte nyrikt, men prylarna i min lilla etta motsvarade vad en 10-åring köper så fort hon fått veckopeng – vad helst hon har råd med och suktat efter. Jag hade råd med en riktigt stor ”platt-tv” som det hette då. Han klev in i lägenheten och såg den nymonterade tv:n. Han sa inget, och det sa allt. Han var artig nog att hindra impulsen att hålla för näsan för att det som för honom stank kapitalism. Jag tyckte att det doftade frihet, framgång och valmöjligheter av det enkla skälet att jag inte hade några sådana när jag var barn. Vår vänskap fungerade ändå för det fanns något vänskapligt i tystnaden att acceptera och samtidigt inte diskutera det vi ändå inte var överens om. Buddhisten i honom fascinerade mig.

– Har du några planer i helgen, frågade jag honom och han skrattade alltid åt frågan.

– Planer. Ni planerar så mycket. Min plan är att göra det jag känner för då, sa han och log och det lät som att han var en tusenårig själ på besök i nutiden.

– Jag måste meditera länge för att komma dit du är, sa jag och log. Jag minns samtalet som att det vore en blinkning bort trots att det var 2006.

Mitt planerande växte tillsammans med mitt kapital och i samband med det – den arge vänsteraktivisten i honom. Vi gick från vänner till goda bekanta. Undrar om vi skulle mötas idag.

Jag behövde inte meditera mig fram till att sluta planera. Ett virus skötte den saken åt oss.

Det där ekorrhjulet som alla pratat och klagat på har plötsligt försvunnit. Klyschan ”carpe diem” har blivit regel, inte för att vi mediterat oss dit utan för att omständigheterna inte ger oss annat val än att ta saker som det kommer. Kalenderåret har försvunnit, resplanerna, helgplanerna, veckoplanerna. Vi är ofrivilliga buddhister som – ursäkta språket - carpar skiten ur diem. Vi vet inte om vi har jobb, pengar eller hälsan i planeringen. Vi vet ingenting, så vi planerar inte. Det hela är väldigt märkligt och ovisst, men samtidigt ger det en chans att andas i det där ekorrhjulet eftersom ekrarna verkar ha försvunnit. Hjulet också. Man står här och ser sig omkring. Allt är i luften. Hur kommer det bli när det landar?

Jag såg en dokumentär där en man berättade att han inte förstod att hans familj var fattig när han var barn för dom var så rika på annat. Det låter klyschigt men det är svårt att återge hans genuina leende när han berättade, det gick rakt in. När jag var liten var jag aldrig ledsen för att vi inte hade pengar, jag var ledsen för att mamma var ledsen. Jag såg till att ha en drös som stor, jag kunde köpa en platt-tv och ge lite ekonomiskt lugn åt mamma. Nu rullar inte pengarna in på samma sätt. Jag har en platt-tv och en ofrivillig ”buddhistisk” inställning där jag svalt klyschan Carpe Diem med hull och hår. Så varför inte fortsätta? Jag ska se glaset som halvfullt. För om vi förlorar allt så tänker jag i alla fall behålla förståndet och glädjen. Det finns trots allt andra valutor än pengar, den där valutan som gjorde att den fattiga pojken inte förstod att han var fattig. Låt oss bejaka den aktien hos oss själva.

Elaine Eksvärd, retoriker och en potentiell klassresenär igen.