Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: JESSICA GOW / TT
Bild: JESSICA GOW / TT

Elaine Eksvärd: Elaine Eksvärd: Att skilja mellan sak och kamp

Hur är det med folks förmåga att se problematik i ett enskilt fall och fortfarande kunna se den stora problematiken med utsatta barn i Sverige? Kan man se två perspektiv samtidigt? Jag vill tro det, skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag såg dokumentärserien ”att rädda ett barn” där ett barn – som hamnat i en tvist mellan föräldrarna – antingen blir räddad eller kidnappad av sin mamma. Mamman får hjälp av en barnrättsorganisation som kampanjar mot pappan och för barnets säkerhet. När jag delade ett inlägg från organisationen 2018 tänkte jag också på barnets säkerhet. Men olika insatta personer kontaktade mig snabbt, gav mig mer information och därmed chans att både be om ursäkt offentligt och ta bort inlägget kort efter att det publicerats.

Jag såg färdig dokumentären häromdagen. Kalla kårar ilade i mig. Mest för mitt eget bristande ansvar då, 2018, men också för organisationen och personerna som omger den. Personer som tycks resonera att på grund av den stora problematiken med utsatta barn i Sverige behövs inte närmare granskning av enskilda fall. ”Mamman är trovärdig” räcker som grund för kampanj. Samma slutsats som socialtjänsten drog om mitt fall som barn, då min pappa och förövare konspirerade vältaligt mot min mamma. De tyckte sig inte behöva granska för pappa var ju så övertygande. Jag berättar hur olyckligt det var i detta fall, då det finns verkliga fall då mammor tvingas ge sina barn till förövaren.

Tillbaka till 2018. ”Jag ska tänka innan jag delar i fortsättningen” skrev jag och då kom kommentarerna: ”Det du skriver är ett slag i magen mot alla kvinnor som misstänkliggörs av psykopatpappor när kvinnorna försöker skydda sina barn”. Min kritik av andra barnrättskämpars metoder skulle då vara ett slag mot utsatta barn och kvinnor.

Hur är det med folks förmåga att se problematik i ett enskilt fall och fortfarande kunna se den stora problematiken med utsatta barn i Sverige? Kan man se två perspektiv samtidigt? Jag vill tro det.

När Linnea Classon bad om ursäkt för att hon hade missuppfattats i kontot assholes-online, fick jag mycket kritik för att jag sa att en ”skarvning eller lögn” för en god sak sänker trovärdigheten för alla oss som kämpar för samma sak. Trots att tanken är god så skadar det oss som kan säga Me too. Jag tror att Linnéa insåg det medan andra morrade och kallade mig motståndare och fiende mot utsatta kvinnor och barn för att jag kritiserade en sak Linnéa hade gjort, inte kampen hon för, bedrifterna hon gjort eller intentionerna hon har.

Att kunna ta kritik för ett specifikt fall pulveriserar inte dina bedrifter i andra fall. Jag tror säkert att organisationen i fråga har gjort massor för utsatta barn. Men att inte kunna vika en millimeter i det kritiserade fallet tror jag är farligt för det potentiella ljuset i allt gott du gjort. Vi får aldrig vara rädda för att lära oss av våra misstag.

Att som polis inte kunna stå upp mot eller kunna diskutera polisbrutaliteten, det är farligt för hela poliskåren. Att jag som barnrättskämpe inte ska kunna erkänna fel, utan att inse att jag fortfarande haft bedrifter i kampen, det är farligt för mig. Högmod går före fall. Och den som tror sig vara utan synd är väldigt nära fallet.

Jag önskar att Svt ger balans och granskar andra fall som organisationen har hjälpt. För jag förstår kritiken som framförs i det specifika fallet, samtidigt som jag ser karaktärsmorden av folk som också gjort mycket gott. Det hela är mycket sorgligt för pappan, mamman, barnet, organisationen och alla utsatta barn.

Elaine Eksvärd, retoriker och barnrättskämpe.