Vid sidan av fotbollsplanen, en klubbstuga i mörkrött. Under solskyddet på uteplatsen sitter Martin Eriksson, ordförande i Kroppefjälls IF och kassören Magnus Hvit. Mikael Andersson, som sköter kansliet, har ställt fram en termos med kaffe och lutar sig tillbaka mot husväggen.
Tidigare hade de problem att fylla a-laget. Sedan asylboendet öppnade på orten har klubben fått 40 nya barn- och ungdomsspelare, ett 80-tal seniorer, nya domare och ledare. Vid sidan av a-laget finns i dag både b- och c-lag.
– Men framför allt har det gett så mycket vid sidan av fotbollen. Man har fått många nya kompisar och en helt annan insikt, säger Martin Eriksson.
För ett och ett halvt år sedan tog fotografen Olof Ohlsson och jag en promenad med Sebastian Karlsson och Emelie Magnusson här vid planen. Ett par veckor tidigare hade Sverigedemokraterna blivit största parti på orten i riksdagsvalet och många vi pratade med såg det som en protest mot att ett asylboende öppnat i det gamla sanatoriet i utkanten av samhället. Till en ort med 800 invånare skulle det komma mer än 200 asylsökande.
"Det får fan bli stopp. Det flödar ju in", sa Sebastian Karlsson då.
I tankarna har jag återvänt till honom flera gånger sedan dess. Funderat på hur det gick. Och hur det var för de asylsökande att komma hit.
Medan andra satt hemma och målade upp skräckscenarier den där hösten tog Martin Eriksson upp frågan om vad fotbollsklubben kunde göra.
– Vi funderade ett tag, utan att komma någon vart egentligen.
Till sist kände de att det inte var någon idé att fundera så mycket mer och kallade till ett möte på asylboendet, för att se vilket intresse som fanns. Kanske de kunde ordna någon typ av aktivitet en gång i veckan eller så.
Efter det första mötet på asylboendet bjöd de in till en ny träff i klubbstugan och gräddade våfflor. Det kom 80 personer.
Hasan Ghali, 35, kommer direkt från sfi-lektionen och slår sig ned i stolen bredvid Martin Eriksson utanför klubbstugan. I Syrien spelade han division 3-fotboll innan jobbet inom modeindustrin tog honom till Dubai, där han bodde i sju år innan kriget i hemlandet tvingade honom på flykt.
Han var en av de första som kom till boendet på Kroppefjäll, i september 2014, och en av dem som var med på det första mötet med klubben.
– Man hade ju gott om tid och det var skönt att få någonting att göra, så man slapp sitta på boendet.
I dag spelar han i klubbens a-lag, sitter i styrelsen och är tränare och ansvarig för klubbens 12-årslag – där 12 av 15 spelare är barn från asylboendet.
– Det laget hade inte funnits utan de nyanlända, konstaterar Magnus Hvit.
Jag frågar hur det kom sig att klubben öppnade sina dörrar medan andra var så negativa. Martin Eriksson verkar nästan inte förstå vad jag menar.
– Det är klart att vi ville göra någonting, om vi kunde, säger han.
Rödmålade byggnader i nationalromantisk stil. Grönt och lummigt, med ett litet tjärn som naturlig gräns åt väster. Sanatoriet byggdes i början av 1900-talet och hade som mest 120 vårdplatser för lungsjuka.
När Mikael Olsson köpte anläggningen var tanken att driva hotell och konferensanläggning, men för två år sedan insåg han att det inte höll. Han var tvungen att göra någonting.
Mitt emot receptionen på asylboendet hänger en stor anslagstavla. Chefen för boendet, Lasse Johansson, sveper med handen över alla lappar och berättar: de skjutsar folk med buss in till ridklubben i Mellerud och vid sidan av fotbollen har KIF startat en judosektion där han själv är tränare. En pingissektion är på gång och ortens andra stora förening OK Kroppefjäll ordnar inte bara löparkvällar – i vintras gjorde de spår på området och lånade ut skidor till de boende.
– En av våra killar vann skidtävlingen i sin klass i skolan, säger Lasse Johansson och ser riktigt stolt ut.
I början var målsättningen att Kroppefjäll skulle bli landets bästa asylboende. Men det har ändrats, säger Lasse Johansson.
– Nu talar vi om att bli landets bästa integrationsboende.
Mikael Olsson, som äger anläggningen, säger att han i dag inte riktigt minns varför han tog kontakt med fotbollsklubben och andra föreningar på orten. Kanske var det så enkelt att han försökte dra i alla kontakter han hade.
– Vi famlade. Vi visste ju egentligen ingenting när vi startade boendet.
De senaste åren har gett massor av lärdomar.
– Personligen känner jag är det här det bästa jag gjort, säger Mikael Olsson.
Anwar Rajaie är på väg till restaurangen, där det serveras spagetti och köttfärssås, tillsammans med sjuårige sonen Ali och femåriga dottern Bahara. Han berättar att tiden på boendet snart är över. Om ett par veckor ska familjen flytta till ett hus i samhället.
De har fått sitt uppehållstillstånd och efter ett år och tio månader i landet pratar han bra svenska.
– Barnen går i skolan här och har fått kompisar. Alla människor här är snälla.
Själv praktiserar han sedan sex veckor tillbaka på Örs cementgjuteri ett par kilometer från boendet, en plats personalen på boendet hjälpt honom att ordna. Han hade viss erfarenhet av byggbranschen sedan tidigare, nu får han slipa på språket och lära sig hur det fungerar på en svensk arbetsplats.
– Det beror förstås på hur det utvecklas och fungerar, men tanken är att det ska övergå i en anställning på sikt, säger Mats Larsson, vd på Örs cementgjuteri.
I början ville ingen stanna i Dals Rostock. Alla ville vidare till större städer så fort det bara gick. Så ser det inte längre ut. Drygt 30 av de som fått uppehållstillstånd har valt att bo kvar på orten.
– De har skaffat sig ett socialt nätverk och känner sig hemma här, säger Lasse Johansson, som är övertygad om att den bästa möjligheten till integration finns på mindre orter.
– Och så kan den svenska glesbygden överleva också. Nu finns det inga tomma lägenheter här längre.
Styrelseledamoten Hasan Ghali säger att han ibland hör andra säga att de ska flytta till Göteborg eller någon annan större stad. Själv har han valt att stanna här och bor sedan han fick uppehållstillstånd i en lägenhet i samhället.
– Jag har bott här i två år och har bara fått stöd. Det går inte att lämna de här människorna. Jag tycker att det här är en bra plats att bygga upp sitt liv.
Ali Makiya, 22, sätter sig bredvid mig i slänten och tittar ned mot planen där b-lagsspelarna kör kvadraten. Han växte upp i Damaskus i Syrien. När kriget kom flydde hela familjen till Sverige. Föräldrarna och hans småsyskon hamnade på asylboendet på Kroppefjäll, själv bodde han i en lägenhet i Hjällbo.
Men när han fick uppehållstillstånd valde han att flytta hit till Dals Rostock. För människornas skull, säger han.
– Jag trivs mycket bättre här. Folk hälsar och pratar. Det är inte som i en storstad. Det är lätt att få nya vänner här.
I vanliga fall brukar de vara ett 50-tal på b-lagsträningarna. Nu är Ramadan och något färre. En del av de som tränar är tröttare än vanligt, men det är mycket skratt.
– Folk behöver få en chans att tänka på annat, skratta, och för en stund glömma allt de varit med om, säger Ali Makiya, som själv spelar i klubbens a-lag och hjälper till som assisterande b-lagstränare.
Men allt är inte solsken ens här. B-lagstränaren Mikael Andersson pekar på en kille med tofs och långa träningsbyxor i mitten av en av kvadraterna. Mohammed Alhafa, 20, en av målvakterna, som blivit extra god vän med Mikael Andersson och hans familj. Bara ett par dagar tidigare fick han det slutgiltiga beskedet: han får inte stanna i Sverige.
Efter träningen frågar jag honom hur det är. Tårarna är nära.
– Jag har haft en fantastisk tid här. Jag är väldigt tacksam att jag kom hit och fick träffa de här människorna.
Under solskyddet framför klubbstugan sitter Mikael Anderssons fru Therese med en grupp kvinnor. Medan männen tagit plats på planen har klubben haft svårt att nå kvinnorna. Nu bestämmer de att de ska träffas en gång i veckan, på onsdagar samtidigt som barnen har sin träning.
– Det kanske blir att vi träffas och pratar, spelar kubb eller tar en promenad. Vi får se, säger Therese Andersson.
Det är förstås lättare att komma in i gemenskapen om man är 8 år och kommer från Vänersborg, än om kommer som vuxen från Damaskus men när jag sitter där bredvid Ali Makiya slår det mig plötsligt att det var precis här, på samma fotbollsplan, som jag fick mina första vänner när jag flyttade till Dals Rostock sommaren 1976. Patrik Persson. Jörgen Kristiansson. Bröderna Jonsson. Och så en karismatisk och rolig 10-årig kille.
I dag är Stefan Törnros 50 år och assisterande tränare för a-laget. Jag har knappt sett honom på 30 år, men han är lätt att känna igen. Samma leende och lätt bekymmerslösa uppsyn.
– Jag har inte hört någon som tycker att asylboendet lett till några problem, säger han.
Hans äldre bror Claes Törnros står vid sidan av planen. Han jobbar på ett boende för ensamkommande i centralorten Mellerud och har skjutsat ett par av killarna hit till träningen.
– Föreningslivet är den bästa vägen till integration som finns, säger han.
Nästan alla av de 14 ungdomarna på boendet där han jobbar är med en förening. Claes Törnros säger att det är fantastiskt att jobba med ungdomarna. De har ett driv och en vilja att skaffa sig en utbildning och komma någonstans. Bidra.
– Tar vi hand om dem på rätt sätt kan de tillföra enormt mycket. För mindre orter och mindre föreningar kan det bli räddningen, säger han.
Av den oro som fanns hösten 2014 möter vi väldigt lite nu. Men alla har förstås inte ändrat uppfattning. Det får vi också höra när vi pratar med folk.
När boendet öppnade hade Ann-Christine Österberg precis engagerat sig politiskt och blivit invald som ersättare i kommunfullmäktige för Sverigedemokraterna. När vi träffade henne då pratade hon om all oro hon mötte: att man inte visste vilka det var som skulle komma och vilka trauma de bar på. Och att Sverige borde ta hand om dem som redan bor här, att resurserna inte räcker till fler.
Jag undrar hur hon tycker att det gått.
– Man ser ju dem, men jag har inte ont av dem. Absolut inte.
Hon säger att det pratas inte så mycket om asylboendet längre. Kanske har folk accepterat det. Å andra sidan har Sverigedemokraterna fått många nya medlemmar på orten.
– Det jag oroar mig mest för nu är barnen. De är uppe sent om kvällarna och jag tror inte att de har samma passning på sina barn.
Hon pekar mot gatan utanför köksfönstret och säger att bilarna drar förbi alldeles för fort och att risken är stor att någon blir påkörd. En annan fråga är att bostäderna inte räcker till.
– Det är väl positivt att det kommer nya människor, men det finns ju inga lägenheter till våra egna ungdomar. Det är synd om de får flytta för att det inte finns bostäder.
Hur de nyanlända kommer att påverka kommunens ekonomi på sikt oroar också. De första två åren täcker statsbidrag det mesta. Sedan måste de klara sig egen försörjning, annars kommer kommunen att drabbas, konstaterar Ann-Christine Österberg.
– De måste ju komma in i samhället och bli integrerade.
Jag frågar hur mycket hon själv träffade dem som kommit till orten. Om hon varit på boendet på Kroppefjäll.
– Vi har pratat om att gå dit upp i partiet, för det hade ju varit intressant att se hur det fungerar. Men det har inte passat.
Ända sedan asylboendet öppnade har Röda korset haft en butik där de sålt ihopsamlade kläder. Andra har kommit hit för att hjälpa till och undervisa i svenska. Chefen för boendet, Lasse Johansson, säger att man varit noga med att alla Rostocksbor ska känna att området är lika öppet som tidigare – folk ska kunna bada i tjärnet precis som innan eller gå förbi med hunden.
– De som är negativa kanske inte kommer hit, men min känsla är att fler blivit positiva efterhand. Det är fler som är engagerade i dag, säger Mikael Olsson, som äger anläggningen.
Mitt i samhället ligger affären. Sedan förra besöket har de inte bara flyttat disken – med fler människor på orten har omsättningen stigit, så att man kunnat ansluta sig till en kedja och erbjuda ett större utbud och lägre priser. Här har Sebastian Karlsson fått en praktikplats.
Sedan vi träffades förra gången har han och Emelie Magnusson flyttat isär. Men han har fått en del nya vänner – några asylsökande killar i hans egen ålder. De brukar träffas och spela fotboll eller bara umgås.
– De är trevliga, men jag vet inte så mycket om dem. Man vågar inte fråga för mycket. De har varit med om en jävla resa.
Förra gången vi sågs funderade han på om de som kom hit verkligen var flyktingar, eller bara ute efter att leva på bidrag. Så ser han det inte längre.
– Jag vet en som har vandrat i tre månader för att komma hit och andra som åkt i såna där livsfarliga båtar. En del är helt själva och har sina familjer kvar där nere. Jag tycker synd om dem. De har inte haft det så lätt, säger han.
Då sa du "det får fan bli stopp". Vad tänker du om det i dag?
– Jag skäms. Det tar jag tillbaka.
