Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Elaine Eksvärd: Dumburk, dumskärm, dum mamma

Jag är övertygad om att det min och framtida generationer kommer att ångra på dödsbädden är all tid de spenderade med Dumskärmen. Dum för att den får tiden att gå blixtsnabbt, när den för betraktande barn går jättelångsamt för att deras föräldrar har blivit mobilzombies, skriver Elaine Eksvärd.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag har lyckats göra om mitt liv efter sundare vanor både en och två gånger. Du har säkert lyckats göra samma sak. Men sedan 2008 är den stora utmaningen prylen som ger de snabba belöningar hjärnan aldrig behövt förut – men elva års övning ger färdighet. Jag pratar om smarttelefonen.

Jag ville egentligen inte skriva en ångestkrönika om all den tid många av oss tillbringar framför den där smarttelefonen som är en modern motsvarighet till det vi kallade ”Dumburken" på 1900-talet. Moderna versionen borde döpas till Dumskärmen.

Av 24 timmar sover vi ungefär åtta timmar – glöm småbarnsåren, men annars – om vi har en bra sömn. Sen jobbar vi nio av dessa timmar. Sen åker vi till och från jobbet, vad kan snittet för det vara i transportsträcka? Vi säger två timmar totalt (förlåt mig om jag räknar lågt som stockholmare). Nu är vi uppe i nitton timmar, då har vi fem kvar. Kanske tränar någon en timme efter jobbet? Med de få timmar vi har kvar av dygnet med våra nära och kära så är oftast Dumskärmen mellan oss.

Häromdagen ”skulle jag bara” svara på ett mejl när jag ser min snart tvååring sitta i mitt knä plötsligt alldeles stilla. Jag tar ner telefonen och tittar på honom och då sprider sig ett busigt leende över hans ansikte och han skrattar högt och springer iväg. Han vann över Dumskärmen, min tvååring. Sån smart kille! Jag la ifrån mig telefonen och jagade en glatt skrikande liten kille. Men alla barn överlistar inte den där telefonen.

Jag har haft telefon längre än jag har haft mina tre barn. Jag är helt övertygad om att det min och framtida generationer kommer att ångra på dödsbädden är all tid de spenderade med Dumskärmen. Dum för att den får tiden att gå blixtsnabbt, när den för betraktande barn går jättelångsamt för att deras föräldrar har blivit mobilzombies. Dum för att vi ger barnen mer skärmar för att få vara ifred med våra. Dum för att vi kollar reflexmässigt mer på skärmarna än vi kollar reflexmässigt på våra barn.

Anders Hansen, som skrivit den fenomenala boken Skärmhjärnan, liknade smarttelefonen vid en godisskål. ”Du kan inte ha den i varje rum för då kommer du äta av den”. Så genialisk liknelse och därför ska man inrätta en mobilparkering i hallen och låsa in godiskålen. Så idag tog jag ett radikalt beslut sådär tre dagar innan semestern. Jag ska inte ta med mig ”godisskålen” nu när familjen åker iväg tre veckor tillsammans.

– Men om vi behöver fråga varandra vad vi ska handla när den ena är i affären, undrade min man.

– Vi skriver listor och kör inte ”jag ringer om jag kommer på något” utan vi sitter ner tills vi kommer på allt.

– Men om ... du kommer på något annat, försökte min man och log över alla problem man skapar som inte fanns innan mobilerna.

– Om vi klarade det på 90-talet så fixar vi det säkert nu.

Jag kan ofta tänka att jag kastat bort så många ögonblick med mina barn på en så oerhört dum skärm. Men jag väljer att tänka att jag nu räddar framtida ögonblick med dem. Och min tvååring behöver inte tävla mot en telefon, han får full uppmärksamhet av sin mamma. Så mycket smartare än vilken smarttelefon i hela vida världen! Jag önskar er liknande ambitioner och en skön smart semester tillsammans!