Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det här landet behöver inte mer polishat

Sluta hota barnen med polisen, uppmanar Joakim Lamotte.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Pappan på lekplatsen börjar tröttna på att barnen som leker i sandlådan inte vill gå med honom hem. Jag står med döttrarna vid gungbrädan en bit bort och hör pappans böner till barnen om att följa med. När de vägrar tar han till sitt skarpaste argument: Om ni inte följer med nu så kommer polisen och tar er. Barnen skruvar på sig men börjar motvilligt traska med pappan hem från lekplatsen. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Detta hade säkert gått mig förbi om jag inte några dagar tidigare pratat med en polis som berättade om vilka konsekvenser det får för hennes yrkesutövning när barn tidigt får lära sig att se på poliser som en fiende.

Hon gav exempel på hur hon, i samband med allvarliga händelser, ofta får lägga tid och energi på att förklara för barn att polisen inte vill dem något illa. Ibland har det till och med hänt att barn blivit så rädda för polisen att de försökt gömma sig, medan den verkliga faran inte sällan har varit barnens egna föräldrar eller någon annan vuxen i deras närhet.

Hon säger att vi föräldrar ibland omedvetet målar upp en farlig bild av poliser och att det kan få konsekvenser vi inte kan föreställa oss om något skulle ske. 
Jag tänker på hur lätt det är att slentrianmässigt dra till med att polisen kommer om barnen inte gör si eller så. Hur ofta har man inte hört föräldrar hota med polisen om ungarna inte snabbar sig in i bilen, inte sköter sig på restaurangen eller inte slutar bråka med varandra. Personligen har jag aldrig lagt stor vikt vid sådana kommentarer, men polisen jag pratade med hade tröttnat och menade att den typen av tillrättavisningar försvårar deras arbete och i längden riskerar att drabba barnen.

På sätt och vis kan jag förstå henne. Jag har själv mött ungdomar som verkar ha lärt sig att hata polisen innan de lärt sig gå. Det finns områden där poliser inte längre kan åka in utan att bli utsatta för attacker, hot eller hån. Det här beteendet har fått så stort fäste i vissa delar av Sverige att det inte skulle spela någon roll om landets bästa polis arbetade där. Hen skulle ändå bli utnämnd till gris av de lokala förmågorna som springer runt och kallar varandra golare och som säger sig hellre dö än att prata med polisen när brott sker.

I sammanhanget känns det kanske fjuttigt att småskoja lite med barnen om att polisen kommer om de inte äter upp frukostgröten, men samtidigt kan jag förstå att poliser tröttnar på kommentarerna. För i det stora hela är det inte mer polishat som det här landet behöver, snarare tvärtom. Det minsta vi vuxna kan göra är att förklara för barn att polisen är där för att hjälpa och att det stora problemet är de som begår brott. Om fler föräldrar präntade in det i sina barn skulle kanske poliser, och även brandkår och ambulans, slippa få stenar kastade på sig när de åker in i vissa områden.