Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Tomas Sjödin: "Det finns något stort i att byta åsikt"

De som byter åsikt eller sida kallas ibland för överlöpare eller vindflöjlar, men det är naturligtvis långt ifrån hela sanningen. Det finns något stort i att byta åsikt, skriver Tomas Sjödin i sin lördagskrönika.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Just hemkommen från en bok-turné i Tyskland, detta vidunderligt vackra land som tyvärr blivit en transportsträcka på väg till Alperna eller Rivieran för många. 
En av dagarna åt jag och mina värdar lunch på en mycket märklig sylta i en liten stad nära Stuttgart. Det var bara en gäst i lokalen när vi kom, ändå kändes det som att damen som förestod stället tyckte att det var besvärande med fyra gäster till. Hon var minst sagt bister. Restaurangen var dessutom översållad av skyltar med upplysningar om vad som inte var tillåtet där. Man fick inte ha barnvagnar, inte ställa väskor på bänken, inte prata högt och jag minns inte allt. Kort sagt var det mesta förbjudet. Utom att äta. Om man gjorde det beslutsamt, vill säga. Den roligaste regleringen fanns nämligen i menyn. Där upplystes vi om att det kostade två euro, motsvarande knappt tjugo kronor, att ändra sig. Alltså, om man hade beställt och någon minut senare kom på att man nog ville ha knödel i stället för bratwurst, så var det bara att hosta upp ett par euromynt till. 

Det går inte att komma ifrån att sådana skyltar och regler gör något med atmosfären på ett ställe. Särskilt när de duggar tätt.
Vi fick oss ett gott skratt men också ett viktigt samtal och på hur central rätten att få ändra sig är för den mänskliga mognaden. För vi bötfäller ibland människor som ändrar sig, när de egentligen borde belönas. De som byter åsikt eller sida kallas ibland för överlöpare eller vindflöjlar, men det är naturligtvis långt ifrån hela sanningen om dem. Det finns något stort i att byta åsikt. Det berättar att man är i rörelse och ser något annat och mer än det man har sett tidigare.  

Det händer att människor viftar med någon text jag skrev för årtionden sedan och frågar om jag fortfarande står för innehållet? För det mesta gör jag det, men absolut inte alltid. Ibland måste jag svara att jag står för att jag skrev det då, men att jag inte skulle skriva det nu. Skälet till det är enkelt: Perspektiv förändras, livet lär en saker, det man tar sig igenom och de man möter danar en och det vore tragiskt om man såg på allting på exakt samma sätt ett helt liv igenom. Att våga ändra sig kan vara ett uttryck för både ödmjukhet och mod, och ett sätt att inte stanna i växten som människa. Man borde få ett par euro för det! 

Jag önskar att jag orkade tänka så om människor som jag låst in i en åsikt eller värdering som de en gång gav uttryck för, men som de vuxit ur för länge sedan. Och inte beröva dem rätten att byta fot. 
När vi gick från den aktuella restaurangen upptäckte vi en plakett som satt på väggen utanför. På den stod: "Här spydde Goethe". 
Jag vet inte om det hade något med andan därinne att göra, och vågar inte ens tänka på vad det hade kunnat kosta honom om han ertappats.