Det är med sommarsemestern ungefär som det är med det mesta i livet. Det pågår en tid och sedan tar det slut. Och det känns oftast som allra bäst precis i början.
Då ligger allt framför dig. Det du planerat, diskuterat och hoppats ska ske är i antågande. Inget är passerat. Ingen förväntan har blivit en besvikelse. Ingen önskan har slagit in.
Min semester går mot sitt slut. Några veckor av solskyddsfläckar, majskolv mellan tänderna, blinningar i knävecken, bin i ölen, brända smalben, varma campingstugor, solnedgångar över medeltida kyrkor, frukost till lunch, potatis från föräldrarnas trädgård och dofter av nyklippt fotbollsplan har passerat.
Jag är mer än nöjd med hur det har varit.
Nu väntar vardag. Vid en första tanke på det suckar jag högt för mig själv. Vore det inte väldigt härligt med ett par veckor till? Med sena nätter och lika sena mornar. Med oregelbundna tider och färre måsten.
Men så tänker jag lite till på det. Jag tror att jag hade haft svårt att njuta av en semester utan slut. Det är det obeständiga i ledigheten, det korta avbrottet i livets ekorrhjul, som gör semestern till semester.
Jag hörde om ett par som sålde huset de ägde i en mellanstor svensk stad och tog paus från vardagen. De seglade jorden runt i ett par år istället. De tog en oklädsamt lång semester.
Men någonstans mellan två karibiska öar började känslan av semester övergå i vardag. Supersemestern blev vardag.
Min gissning är att det var någon gång efter sisådär fem, kanske sex veckor som känslan av vardag började infinna sig. Längre semester klarar inte vi människor av i ett svep utan att lura oss själva till att tro att det vi nu upplever är vardag.
Och när semestern blir vardag är man ute på djupt vatten. För vad blir då vardagen?
Den blir knappast semester från den nya vardagen? Och vad blir semester? Om inte en drink på en söderhavsö duger för att skapa semesterkänslor, vad kan då generera den känslan jag hade på väg hem från redaktionen för några veckor sedan, när jag visste att jag hade ett par veckors ledighet framför mig?
En semester utan slut har inte heller någon början. Och en sån semester missar allt det fina med hela konceptet.
Så tacka gudarna (och semesterlagens fjärde paragraf) för att semestern tar slut!
