Tillåt mig att tveka.
Går det för sig idag?
Nej, jag vill inte säga min mening högt och ljudligt med tillhörande stark åsikt. I dag finns det knappt någon som inte tycker.
Din åsikt om ensamkommande flyktingbarn? Är de barn? Eller är de vuxna som inte behöver skydd eller omvårdnad?
Ja eller nej? Du måste svara. Inte tveka. Generalisera mera!
Debatten har inget utrymme för gröna mellanlägen där kunskap byts, där åsikter bryts och växer, där samtalet byggs på ett lyssnande.
Vi har skapat ett samtalsklimat med besserwissrar – oavsett kunskapsnivå. Den som tvekar, eller inte vågar säga att man inte riktigt vet, blir betraktad som mindre vetande. Mindre vetande är dock en styrka. Det är min åsikt. För då kan man ta reda på något, skapa sig en uppfattning. Förändra sig.
Finge jag välja skulle jag hellre leva i gycklarnas värld istället för i tyckarnas tid.
En gycklare vet man var man har. Du ser bollarna i luften, ser dess rörelsemönster och upptäcker när någon ramlar i marken.
Av allt för många tyckare, åsiktsmaskinerna, blir jag osäker.
Näthatarna skrämmer mig. De anonyma tangentbordskrigarna som tar så många fula ord i sin mun och som inte förstår att de begår ett brott. Tack och lov finns det nu nya lagförslag mot näthat som kan träda i kraft i juli. De som sprider hämndporr och obduktionsbilder kan bli kriminella. Olaga hot och ofredande utvidgas för att täcka in även det som sker på nätet.
Det är motsägelsefullt. Jag är själven extrovert tyckarmaskin. I vissa lägen. Men något har hänt det senaste året. Det är tröttheten. Det är tomheten. Det är den enorma tsunami av åsikter, höga röster och det sammelsurium av populistiskt dravel som är svårt att värja sig emot.
Mitt i allt poppar det upp en artikel som vill berätta för mig hur jag ska få ut det sista ur ketchupflaskan. Eller hur du vet att din penis är normal. Är det underligt att man blir trött? Vem vet någonting?
Jag tror jag vet. Att alla vet vi lite, och vi skulle kunna starta en byteshandel. En alternativ åsiktsmarknad där vi vårdar andras åsikter lika kärt som våra egna. En liten stund för att känna in och fundera på om det kanske är något jag missat i just min starka åsikt om något.
Som det där gamla indianordspråket - att du inte kan döma din granne innan du gått i hans mockasiner några månader.
Den kanske inte är sann. Vad vet jag, jag har inte forskat på indianer.
Men om större delen av alla gaphalsar tog på sig mockasinerna, smög runt och lyssnade en dag i veckan – då är jag säker på att de, vars röster inte blir hörda, skulle ha något vettigt att säga.
Och vi andra tvingades lyssna.
