Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Det är en falsk idé att vi har kul i köket tillsammans

Sarah Britz om plågan att laga mat med andra.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Nu vankas tiden då gemensamma hurra-rop piskar upp en obehaglig stämning: Vi ska laga mat tillsammans!
Vispa ihop en bea med vänster hand, övertyga bästa vännen att koriander smakar mums, baka stora bröd med hål i och dekorera bakverk med ätbara pillimojer inköpta på Panduro. Glejsa in laxen så den blänker i motljus för Instagrambilden (i verkligheten fastar den på gallret, faller i småbitar ned på kolen och brinner upp innan någon hinner tänka folie).
Vi ska sitta på filt i vita kläder och balansera kladdiga kycklingklubbor på sladdriga papptallrikar, eller varför inte de där i hårdplast som går bra att ta med sig hem om man bortser från allt flott som smetar ned varenda väska.
Det enda sätt att rädda hem detta är att ha en termos varmvatten med diskmedel med sig ut i skog och äng. Jag kan avslöja det direkt: Jag avskyr att laga mat tillsammans. Jag tycker dessutom att picknickar är överskattade. 
Det kan bero på att jeansen är för trånga, att mina knän är för gamla eller helt enkelt att jag gillar att äta sittande på en stol med kniv och gaffel i vardera handen. Vem kom på idén att äta mat på marken igen? Det är begripligt omysigt och de enda som njuter är myrorna. 
Dessutom undanber jag mig ”hjälp” när jag bjuder på mat.
Det är jag som vill bestämma hur det ska vara i mitt kök och hellre står jag med flott upp till armbågarna, med svetten rinnande under brösten och hela avsmakningsmenyn i ansiktet än att släppa ifrån mig hackkniven till någon som inte vet skillnaden mellan finhackad och delad lök.
Känn fasan när personen bredvid dig skär upp köttet åt fel håll, inte rensar paprikan från dess frön eller sköljer champinjonerna i kallt vatten.
Det finns ingen charm med att förstöra mat tillsammans. I köket är det mitt ansvar att alla munnar blir mätta, goa och glada - till skillnad från motsatsen: Alla är halvmissnöjda och skyller på bordsgrannens alltför häftiga kryddning med grönpepparn som nu stått till sig i väntan på potatisen och gjort grytan helt oätligt stark. Det är en falsk idé att vi har kul i köket tillsammans. Att allt blir så mycket bättre. Det är jag som vill ha skiten om det går åt fanders.
Ibland hör jag en röst som säger (ja, vi delar säng och hushållskassa) ”allt behöver inte vara klart när de kommer, vi kan ju hjälpas åt”. Det är som att be mig springa runt Mariaplan naken.
Det är klart att det måste vara klart! Att jag själv måste duscha, byta kläder, torka av golvet, sluta att eftersvettas och motstå frestelsen i att hinka i mig två kannor fördrinkar på raken för att komma ned i varv – det är en helt annan sak. Konversera mig gärna, men håll fingrarna borta från skärbrädan. Och be mig aldrig sitta och äta på en filt. 

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se