Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den som lämnar riskerar att dö

Samhället ska stötta och ställa frågor till de som riskerar utsättas för våld i nära relationer. Men det sker allt för sällan, skriver GP:s krönikör Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

En natt tvingades jag uppsöka gynakuten på Sahlgrenska. Efter de rutinmässiga frågorna om allergier och mediciner sa sköterskan: ”Upplever du psykiskt eller fysiskt våld i din relation?”

Jag blev förvånad. De ska ställa frågan, men att de gör det är inte självklart.

I Socialstyrelsens rapport ”Dödsfallsutredningar 2016-2017” granskas 19 avlidna kvinnor och två män som dödats av närstående.

Rapporten visar att brottsoffren hade, i de flesta fall, varit i kontakt med någon myndighet innan de mördades. De hade sökt hjälp hos sjukvård, socialtjänst eller Försäkringskassan. Instanser som ska ställa frågor för att upptäcka våld. Men de gjorde inte det.

Inte heller Arbetsförmedling eller Migrationsverk, som ska ha, men saknade, handlingsplan och nationella rutiner. Arbetsgivare kände till att det förekom våld men inte heller här fanns några rutiner.

Dokumentären om Josefin Nilsson visar hur djupt märkt en människa blir av psykisk och fysisk misshandel. Våldsutsatta riskerar att dö i förtid. Försäkringskassan handlägger omkring 11 000 fall årligen som kan relateras till misshandel, grov kvinnofridskränking eller olaga hot.

I Socialstyrelsens rapport berättar en del av gärningsmännen att de kontaktat sjukvården för att få hjälp. Men att vara våldsbenägen är ingen sjukdom. Det blir kriminalvårdens ansvar – när dödandet väl skett.

Josefin Nilssons liv och död lämnar efter sig många känslor. Men vi måste också ställa frågan:

Vad gör vi?

Hårdare straff är en signal, ingen lösning. Mannen som slår slutar knappast för att han kommer på att han riskerar ett hårdare fängelsestraff.

Mörkertalet är ett stort problem, enligt Brå anmäls bara knappt fyra procent av våldsbrott i nära relationer. I mörkertalets skugga finns möjliggörarna. De som skam- och skuldbelägger offer, som normaliserar förövare, vi som är tysta och inte vågar se.

Ljuständningar, tårar och inställda föreställningar i all ära, men det måste till något starkare. En kamp på lång sikt. En strid i vardagen, alla dagar. Även när Josefin Nilsson öde inte längre är i fokus.

Alla kvinnor har inte en familj som kan ge en upprättelse, alla kvinnor som misshandlas är inte vackra, berömda och begåvade. Kvinnor är också marginaliserade, självdestruktiva, psykiskt labila, fula och elaka. Men har samma rätt till respekt och självbestämmande.

Det är farligt att lämna en våldsam man. Det fick Josefin Nilsson veta, liksom 15 av de 19 kvinnor som Socialstyrelsen granskade. 15 av de 19 kvinnorna såg livet som farligt och trodde att de skulle skadas allvarligt, eller dödas.

Så blev det.

Vad hade hänt om de fått den fråga jag fick på gynakuten den där natten?

Om samhällets tagit sitt ansvar – och vi enskilda vårt?