Replik
Västlänken, 23/12
Professor emeritus Göran Sällfors skriver att Västlänkens bergtunnel kan förinjekteras och sedan efterinjekteras tills kraven har uppnåtts. Han har också förtroende för att modern bergteknik skall lösa täthetsproblemet. Med ungefär samma ord har professor Claes Alén uttalat sig, även han från Chalmers.
De är geotekniker, högt drivna specialister på jordteknik som inte har någon gemensam nämnare med bergteknik. Alla har rätt att tro något. Men uttalanden liknande dessa av personer med de mest tunga titlar man kan ha i tekniska sammanhang ger en falsk bild för dem som inte är insatta i problematiken. Tacksamma offer är det naiva politikerklustret och Trafikverkets egna beslutsfattare som hänvisar till verkets experter. Alén har även sagt att inte tillvarata erfarenheter från Götatunneln skulle vara ett tjänstefel.
Götatunneln läcker
Vilka erfarenheter har de då dragit när det gäller bergtätning? En erfarenhet är, vilket jag betvivlar att man har insett, att allt läckage sker i den djupa delen av Götatunneln, i cirka halva bergtunnelns längd av en kilometer. Långa delar av tunneln har ju endast ett ringa grundvattentryck mot sig och därför ett obetydligt läckage. I den djupa delen med grundvattentryck har man inte lyckats injektera tätt. Läckagen syns som mörka ränder efter väggarna, där läckage missfärgas av avgaser. Även dropp sker numera från tak.
Detta läckage har tillkommit under senare år när vattnet hittat nya vägar, förbi de avledande dräner som monterats efter misslyckade försök att efterinjektera tunneln. Hela läckaget cirka 14 liter/minut (kan variera med årstid) sker huvudsakligen i tunnelns djupa del. Där överskrids det tillåtna 1 liter/minut per 100 meter tunnel med cirka 2-3 gånger.
Ur skadesynpunkt är de lokala stora områdena med läckage de farliga. De är dessa som bildar svackor i grundvattentrycket under sättningsbenägna byggnader. Det är också därför läckagekravet är definierat per 100 meter tunnel – inte per tunnel. Läckagen utslaget över hela tunneln, som delvis kan vara relativt torr, kan bli harmlöst. Det är för övrigt vanligt att man försöker smeta ut hela läckagen över torra tunnelytor. Något som Trafikverket även begärt att få göra i Västlänken. Problemet med läckage är även ökat underhåll och degradering av installationer i tunneln.
Lundbytunneln läcker
I Lundbytunneln syns en del av underhållsproblemet i det alltid bedrövligt missfärgade väggkaklet och dropp från taket så att man ibland måste använda vindrutetorkaren. Även om man kan klara sig inom vattendomens krav på läckage så tyder tunnelns otaliga synliga läckage på att det sannolikt är landets sämst tätade trafiktunnel.
Trafikverkets senare sökta krav för Västlänkens inläckage, enligt modellen ovan, är för övrigt högre än det tillåtna för Lundbytunneln, där de inte finns känsliga byggnader.
Insatta bergtekniker är eniga om att man inte kan räkna med att få en tät tunnel med den så kallade Nordiska metoden med förinjektering, sprängning och efterinjektering, som avses tillämpas i Västlänken. Och det är väldokumenterat i otaliga konferenser som hållits av branschen. Problemet blev känt för cirka 60 år sedan efter svåra sättningsskador i Gamla Stan i Stockholm. I Göteborg hände samma sak igen på 70-talet när teletunnlarna byggdes. Något nytt av avgörande värde i ”modern bergteknik” som förbättrar tunnlars täthet har inte tillkommit på senare år. Forskning finns, även lite från Chalmers. Men ingen har kunnat påvisa om forskningen har förbättrat situationen.
Kan inte åtgärdas i efterhand
Det finns också tecken på att högt drivna produktionskrav kan ha försämrat situationen. Exempel är schabloniserade injekteringsmodeller där operatörernas kunskaper har fallit i träda, fördubblade längder på sprängsalvor. Dokumenterat är att en del av det ökade antalet borrhål för injektering och bergbultning kan själva bilda läckage¬– även i bra berg.
De läckage som blir kvar, minst de som tillåts av den kommande vattendomen för Västlänken, ökade nya läckage som man inte har kunnat observera men som kryper fram med tiden samt i värsta fall punkterade injekteringar kan inte åtgärdas (efterinjekteras) i ett senare skede. Dessa läckage blir kvar tills den dag man överger tunneln och den vattenfylls. En tågtunnel som Västlänken kan ju inte stängas av för reparation under lång tid. Det finns därför gott om tid för sättningar där tunneln dras fram.
Ingvar Bogdanoff
bergtekniker med bland annat berginjektering som specialitet