Somliga av oss minns somrarna på 1950- och 60-talen då vi kunde simma i Bohuskustens kristallklara vatten. Sedan kom chocken, sorgen: Från 1970-talet och många år framöver präglades badvikarna av gröna och bruna trådalger som täckte tång och ålgräs och av algblomning som fick vattnet att se ut som lättöl. Vi minns också hur råolja systematiskt dumpades vid rengöring av oljetankar. Och hur forskarna upptäckte allt fler giftiga ämnen i vatten och sediment.
Ändå kunde man då fortfarande fiska torsk i stora mängder. En glädje som dock tog en ände med förskräckelse: Strax efter millennieskiftet stod det klart att bestånden av torsk, lyrtorsk, kolja, vitlinglyra, rödtunga och pigghaj i stort sett försvunnit ur kustvattnen. Kvar fanns räka, kräfta, hummer och ett ökande bestånd av knubbsäl, som trots två epidemier med valpsjukevirus och hög dödlighet snabbt återhämtat sig från tidigare decenniers säljakt och miljögifter.
Hur mår Västerhavet i dag? Är miljötillståndet alltjämt uselt? Har de senaste årtiondenas alla åtgärder misslyckats? Ja, många läsare undrar nog efter att nyligen ha sett rubriken om ”den döende västkusten” på denna tidnings ledarsida.
Bakgrunden till ledarens dystra profetia är att ett antal forskare återvänt till några av de områden som den ryktbare marinbiologen Leonard Jägerskiöld 1928-1935 utforskade i Kattegatt och Skagerack. I sin rapport (april 2017) berättar forskarna att många av de arter professorn fann för 80-90 år sedan nu försvunnit från de provtagna platserna eller blivit mycket ovanligare.
Väcker frågor
Det väcker frågan om vad som egentligen har skett. Har somliga av arterna verkligen dött ut från Skagerack och Kattegatt – eller finns de trots allt kvar men har flyttat på sig? Det kan studien faktiskt inte svara på, inte heller orsaken till förändringarna. Många av de undersökta organismerna var dock sällsynta redan då Jägerskiöld inventerade dem.
Detta kan tolkas som att dessa arter inte heller på Jägerskiölds tid haft viktiga roller i ekosystemet, av rent naturliga orsaker. Därmed inte sagt att vi människor inte av etiska och estetiska skäl skall göra allt vi kan för att bevara till exempel haven så artrika som möjligt! Men det är viktigt att inse att havens själva produktionskraft normalt regleras av ett relativt fåtal arter – som dessutom är vanliga.
Att haven inte är lika jungfruliga som de var på 1930-talet är inte heller av andra skäl särskilt konstigt. Vi utnyttjar dem på ett sätt som aldrig tidigare, för sjöfart, fiske, turism och som recipienter, alltså för vår välfärd. Inte heller det svenska skogs- eller odlingslandskapet ser ju ut som på 1930-talet. Men medan vi på landbacken har accepterat att det finns områden som brukas – och därför inte håller särskilt många ovanliga arter eller höga naturvärden – så lever föreställningen kvar att haven skall förbli på ett eller annat sätt intakta.
Mindre avfall dumpas
Men återigen, hur mår våra svenska kusthav numera? Bättre, ja mycket bättre än många tycks tro, trots en del nya alarmerande problem!
Alla medvetna utsläpp av olja har stoppats, dumpning av avfall ifrån fartyg, pråmar och strandnära soptippar har nästan upphört. Tunga industri- och jordbrukskemikalier som för femtio, sextio år sedan nästan lyckades ta kål på hela Östersjöns sälbestånd, havsörnen och andra topprovdjur har pressats rejält tillbaka.
Utbyggnad av reningsverk och i viss mån åtgärder inom jordbruket har lyckats minska utsläppen av näringsämnen rejält och nu ser vi också resultaten: Från olika delar av den svenska kusten kommer rapporter om minskad övergödning, renare vatten, färre trådalger – och om blåstång som successivt återtar förlorade bottnar, inte minst i Östersjön. Yrkesfisket, politiker och forskare går samman för att ta fram förvaltningsplaner för fiskbestånd som behöver repareras. Stora internationella konferenser om strandskräp och åtgärder avlöser varandra och allmänheten samlar skräp på stränderna, köper miljömärkt fisk och funderar över hur de ska minska sin konsumtion av plast i alla former.
Fler åtgärder
Fler och nya åtgärder krävs dock. Samtidigt kan den ständigt pågående biologiska evolutionen också leda till arters anpassning till nya livsvillkor. Det kan gå förvånansvärt snabbt och i princip hålla jämna steg med miljöförändringar, till exempel vad gäller klimat och vattentemperatur. För att sådana processer skall bli effektiva måste de viktigaste arterna representeras av många individer eftersom detta ger hög genetisk variation. Mångfald inom arten, med lokala bestånd och individer i olika livsmiljöer är därför i detta hänseende minst lika viktigt som artmångfald.
Just nu pågår Västerhavsveckan, ett utmärkt initiativ som engagerar många människor, hushåll, företag och kommuner. Det behövs. För hoten mot kusthaven finns alltså kvar om än i delvis nya skepnader: mikroplaster, försurning, utsötning (Östersjön), uppvärmning, nedskräpning och förkrympta bestånd av matfisk.
Kerstin Johannesson
professor i marin ekologi vid Göteborgs universitet
Stefan Edman
biolog, författare