Internationell solidaritet och systerskap handlar sällan om att man stödjer regeringar i andra länder. Sådant sker bara ibland. Men vad internationell solidaritet alltid handlar om är att man stödjer folkens kamp i andra länder. När det gäller regeringar som förtrycker och plågar sitt eget folk bjuder således den internationella solidariteten att man stödjer folken i deras kamp för mänskliga och demokratiska rättigheter.
Den iranska regimen har förtryckt och plågat det iranska folket i 39 år. Den har i särskilt hög grad plågat kvinnorna. Vår svenska regering har förklarat att detta är ”oacceptabelt”. Jag har hört demokratiskt sinnade regeringar säga detta under praktiskt taget hela mitt liv och det är bara några få år längre än den islamiska regimens. Under samma tid har den iranska regimen allt tydligare visat att den struntar i allt vad så kallad kritisk dialog heter och inte skyr några medel när det gäller att behålla makten och plundra och plåga sitt eget folk. Jag vill gärna säga att jag, liksom många andra, inte vill vänta till nästa liv när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati i Iran. Kampen måste föras nu – inte sen.
Fruktlöst hopp om reformer
Den svenska regeringen kallar sig feministisk. I spetsen för demonstranterna i Iran de senaste veckorna gick många modiga iranska män och kvinnor som kastat av sig den slöja som regimen tvingat dem bära. Tusental människor som protesterade har arresterats och fängslats av regimen och betalar nu ett så högt pris att jag inte kan förmå mig att beskriva vari det består.
I decennier har EU och Sverige haft förhoppningar om reformer inifrån prästerskapet. Men de så kallade reformvänliga, Khatmi och Rohani, har aldrig varit något alternativ för det iranska folket, särskilt inte för arbetarklassen, kvinnorna, minoriteter och de demokratitörstiga. De har stått för samma politik som resten av prästerskapet – Ayatolla Khamenei och väktarrådet.
Avrättningar, fängslande och förföljelser av kurder, arbetaraktivister, socialister, journalister, och bloggare med flera har fortsatt och iranska kvinnor är lika utsatta efter 39 år av könsapartheid.
Med livet som insats
Folket fick nog på grund av arbetslöshet och höga matpriser. Modiga iranier med kvinnorna i spetsen kom ut på gatorna för att kräva sina demokratiska fri- och rättigheter.
De folkliga protesterna i Iran med slagord som ”ned med diktatorn” visade därtill skillnaden till protesterna under 2009. För vad som händer med dessa fängslade och arresterade oppositionella, inte minst kvinnor i regimens våld, är uttrycket ”oacceptabelt” ett understatement – behandlingen är vidrig och inte sällan också dödlig.
Ord utan konsekvenser
När man använder ordet ”oacceptabelt” kan det tolkas på två olika sätt. Det ena är att man uttrycker sitt ogillande, markerar avstånd och nöjer sig med det. Det andra innebär att man lägger in en förpliktelse om att vidta någon form av åtgärd mot rådande missförhållanden. Svenska regeringar har i 39 år uttryckt sitt ogillande av den iranska regimen, men inte ansett sig ha några förpliktelser att vidta i form av konkreta åtgärder mot den iranska regimen, trots att våra regeringar mycket länge vetat att den så kallade kritiska dialogen inte alls fungerar.
Kritiken mot den iranska regimen kommer från flera olika håll. Den har olika mål och syften. Den amerikanska Trumpadministrationen försöker utnyttja den folkliga resningen i Iran för sina egna imperialistiska syften. Att USA sedan Irakkriget har tappat sina politiska, militära och ekonomiska strategier i Mellanöstern är det ingen tvekan om. Iran, som en av de regionala stormakterna med stöd av Ryssland i Syrienkriget, samt Turkiet och Saudiarabien är i dag ledande lokala och regionala imperialister. Den ryska ledningen vill likaså vidga sin intressesfär. I den balansakt mellan stormakterna som pågår intresserar sig nämnda parter föga för det iranska folkets levnadsvillkor.
Sverige har tidigare i sin historia som alliansfri stat intagit tydliga och väl genomtänkta ståndpunkter utan att tumma på sin självständiga hållning. Inte sällan har dessa i olika sammanhang betraktats som kontroversiella av olika stormakter. Likafullt har Sverige framhärdat i sina ställningstaganden och i sitt utrikespolitiska handlande.
Defensiv hållning oroar
Det som i dag oroar mig är den defensiva hållning regeringen intagit mot en av världens mest brutala förtryckarregimer, inte minst gällande kvinnors rättigheter. Jag oroar mig alldeles särskilt mot bakgrund av att en regeringsdelegation nyligen besökt Iran och ingått en rad ekonomiska avtal med regimen. Visste regeringen vem man förhandlade med? Om regeringen inte visste vem man hade att göra med så är den obegripligt aningslös. Visste man det så var vår regering cynisk.
Man kan i dag fråga sig: Finns det ingen bättre hållning för svensk utrikespolitik att inta än att beklaga sig över diktaturer och därefter ingå handelsavtal med dem?
Och förresten: Vart tog det där med feminismen i regeringen vägen när den kommenterade den folkliga resningen i Iran, där kvinnorna spelade en så viktig roll?
Det är dags att kräva frigivning av alla politiska fångar, KI- forskaren Ahmadreza Djalali och alla fängslade och arresterade demonstranter. Det är också dags att kräva att Sverige slutar göra affärer med förtryckarregimer som den iranska. För om det som den iranska regimen gör mot sitt folk är oacceptabelt, hur kan det då vara acceptabelt att ingå handelsavtal med samma mördare?
Amineh Kakabaveh (V)
riksdagsledamot