2016 fyllde Röhsska museet 100 år. Ett museum som jag tycker väldigt mycket om. Det gör mig därför ont att 100-åringen inte mår bra. Mariya Voyvodova (S), ordförande i kulturnämnden, säger till media att Röhsska måste stänga för att kunna ”få till en nystart”. Efter 15 års personalproblem påstår hon att det nu finns starka skäl ”att sätta ned foten” – och stänga museet.
Det är inte riktigt vad jag menar med att sätta ned foten. Man brukar med det uttrycket avse att de som bråkar ska få klart för sig att: Nu räcker det! I stället blir det nu de som i huvudsak betalar för verksamheten, skattebetalarna, som inte på 15 månader ska få lov att komma in i museet. Det handlar om en hel del pengar som varje år pumpas in i museet. Inget har hörts om permitteringar så jag utgår från att de cirka 30 anställda kommer att få ut sina löner även under den tid museet är stängt.
Slår hårt mot museets renommé
Varumärket Röhsska kommer att erodera. Hundra års varumärkesbygge kan slå hårt mot museets renommé. På museets hemsida står det att man kommer att öppna den 2 juni 2018. Är man säker på att alla personalproblem är lösta då? Om inte – ytterligare 15 månaders stängning?
Tidigare i höst skickade arbetsgivaren ut ett brev till alla anställda där personalen bland annat beskrevs som omogen och undvikande. De beskylldes för att göra miner, smutskastning och för att sakna förmåga till självständigt arbete. Var och en som får ett sådant brev får anses utpekad som omogen och undvikande (vad nu det innebär) etcetera.
När GP frågar en av de två chefer som undertecknat brevet hur de tänker kring detta, säger Christa Törn-Linde att det hade hon ”inte tänkt så mycket på, inte mer än att vi försökt att vara så beskrivande som det går, utan att peka ut någon”.
Om en anställd beter sig på ett sätt som föranleder disciplinärt ansvar, så är det hans eller hennes chef som ska ta upp detta med honom eller henne individuellt.
Inte så vanligt
Mer generella problem brukar man däremot i svenskt arbetsliv normalt ta upp med de fackliga organisationerna. Kloka fackliga organisationer kan vara en ovärderlig hjälp för att få bukt med sådana problem. Visserligen finns det fackliga organisationer som in absurdum ställer sig på medlemmens sida oavsett hur denne beter sig, men tack och lov är det enligt min erfarenhet inte så vanligt.
Det finns alltså personalproblem och Kulturförvaltningen anser att de ska lösas genom att stänga verksamheten. I vilken annan verksamhet skulle man kunna göra detta?
Tänk om det förekommit långvariga personalproblem på Volvo; skulle man då kunna tänka sig att Volvos ledning sa: Nu får vi stänga verksamheten i 15 månader och få ordning på problemen? Alla förstår ju att efter 15 månader finns Volvo inte kvar. Men inte heller en skola, domstol eller ett sjukhus bör kunna stängas ner på grund av att den psykosociala miljön är dålig.
I stället gäller det att här använda sig av arbetsrätten såsom den anges i LAS och Lagen om offentlig anställning: Säg upp personer – det kan även gälla chefer – där det finns saklig grund för uppsägning. Och om det inte finns saklig grund, kanske vissa personer måste ”köpas” ut genom att de sägs upp utan saklig grund, varvid arbetsgivaren får vara beredd att punga ut med skadestånd för att få bort dem.
Brister i den psykosociala miljön är inget annat än personer som inte funkar på arbetsplatsen; det kan handla om såväl chefer som övriga medarbetare. De kan jävlas på olika sätt och sätta käppar i hjulen för all positiv utveckling. Det gäller att identifiera de personerna. Prata med dem. Få dem att fatta att de måste ha en annan attityd och att det annars är läge för dem att lämna företaget, i det här fallet Röhsska museet.
Hög tid ta ansvar
Men många gånger handlar det om dåligt ledarskap. I offentlig verksamhet är det inte så sällan fel ledare som har rekryterats. Och det kanske inte heller har funnits någon ledarskapsutveckling på många år.
Den bristen ska Röhsskas högsta ledning, ytterst Kulturförvaltningen, ta ansvar för och inte stadens medborgare. Stäng inte Röhsska utan gör det jobb som medborgarna ska kunna förvänta sig av kompetenta ledare och chefer!
Ralf G Larsson
hovrättspresident, fast medlare i arbetstvister för statliga Medlingsinstitutet