Det vi ser i dag är ett resultat av decennier av misslyckanden när det gäller brottsförebyggande arbete, integration, avsaknaden av att arbeta med riskgrupper och underlåtenhet att försöka förstå och erkänna problemen, skriver Amir Rostami.
Det vi ser i dag är ett resultat av decennier av misslyckanden när det gäller brottsförebyggande arbete, integration, avsaknaden av att arbeta med riskgrupper och underlåtenhet att försöka förstå och erkänna problemen, skriver Amir Rostami.

Gör vi inte rätt nu så kommer alla att förlora

Som man sår får man skörda. Den gängkriminalitet vi ser i dag är ett resultat av decennier av misslyckanden på många områden. Nu när vi förstått allvaret är det viktigt att göra rätt. Och för att göra rätt måste vi förstå vad som gick fel, skriver Amir Rostami, polis och sociolog.

Det här är en debattartikel. Syftet med texten är att påverka och åsikterna är skribentens egna.

ANNONS
|

Artikelserie, del 3

Gängvåldet

Tidigare avsnitt: 27/1 och 3/2

"Begår du inte våldsbrott så överlever du inte som gäng. Du måste hela tiden höras och visa att du har kapacitet att begå våld. Det är ond cirkel, du måste hela tiden vara värre än den andra för att höras."

Det är ett citat från en ledande gängmedlem som berättar för mig om vilken funktion våldet har för gängen, om hur våldet och konflikter enar gäng. I gängen ackumuleras nämligen medlemmarnas förmåga till våldsutövning och blir till en kollektiv resurs som är inbäddad i ett våldskapital. Det både stärker banden mellan gängmedlemmar och får gängen att växa och överleva över tid. Gänget erbjuder i sin tur ökade kriminella handlingsutrymmen för medlemmen och ger en meningsfull arena där han känner sig utvald. Gängen erbjuder säkerhet i en osäker miljö, en illusion om lojalitet och beskydd.

ANNONS

Våldet den gemensamma faktorn

Samtidigt blir de flesta snabbt varse att gänget fungerar som ett pyramidspel. Det bygger på en kortsiktig vinstmaximering där den starke suger livet ur den svage. Och det finns alltid någon som är starkare än en själv. Kriminella gäng är inte monolitiska enheter som kan beskrivas utifrån endast en orsaksförklaring. Men de har våldet gemensamt. Våld är en naturlig och en nödvändig byggsten i gängbildning, utan våldet överlever inte organiseringen av kriminella gäng.

När allt fler nu höjer rösterna om ett allt intensivare gängvåld i form av skjutningar, handgranats- attacker och grova angrepp på polisen har vi äntligen fått ett sent men välkommet erkännande att Sverige har problem med kriminella gäng. Det är bra, att erkänna ett problem är halva lösningen. Det går inte längre att förneka gängens existens och påverkan. Otryggheten närmar sig i dag allt fler människor och påverkar vardagen för många.

När ett erkännande kommer så blir det blir en kamp om vem som kan visa sig mest handlingskraftig. Någon kräver visitationszoner. En annan överväger att sätta in militär.

Men, i stället för att sätta in militär i kampen mot gängen eller införa visitationszoner behöver vi rannsaka oss själva och blicka tillbaka för att ställa oss frågan: ”Hur hamnade vi här”?

ANNONS

Vi behöver fråga oss varför våld med skjutvapen och handgranatsattacker har blivit nära nog ett normaltillstånd? Hur kommer det sig att framväxten av gängen sedan slutet av 1980-talet kunnat ske parallellt med mycket stora satsningar på brottsförebyggande arbete och polisreformer? Kan det rent av vara så att dessa satsningar har försämrat vår förmåga att hantera utvecklingen?

Har införandet av närpolisreformen i mitten av 1990-talet och reformerna därefter lett till en avprofessionalisering av polisyrket och försämrat bekämpningen och uppklaringsgraden av det grova våldet? Har kommunaliseringen och experimenterandet med skolan, som resulterat i att skolans kompensatoriska uppdrag tunnats ut, bidragit till att många barn inte fått goda förutsättningar för att röra sig mellan de sociala skikten i samhället? Har segregationen, den undermåliga integrationen och den psykiska ohälsan skapat grogrunder för att destruktiva sammanslutningar ska kännas mer lockande för dem som har en lägre tröskel till antisociala beteenden genom sitt arv och sociala band?

Fler frågor än svar

Det finns tyvärr fler frågor än svar eftersom vi inte i tillräcklig stor utsträckning har försökt förstå eller strävat efter att kritiskt utvärdera genomförda åtgärder.

För oss som har följt utvecklingen är dagens situation inte en överraskning. Våra farhågor har i stället besannats. Det vi ser i dag är ett resultat av decennier av misslyckanden när det gäller brottsförebyggande arbete, integration, avsaknaden av att arbeta med riskgrupper och underlåtenhet att försöka förstå och erkänna problemen. Det är en grov förenkling om man tror att bristerna inom det brottsförebyggande arbetet beror på enskilda myndighetschefer. Det handlar snarare om hur systemet är konstruerat.

ANNONS

Styrningen av brottsbekämpningen är, i motsats till vad forskningen förespråkar, inriktad på resultat i stället för effekt. Detta innebär att framgång mäts i antalet redovisade ärenden i stället för vilken effekt de har på brottslighetens utveckling.

Saknar kunskap

Tillsammans med utebliven satsning på forskning i kombination med en ändlös begreppsdiskussion har medfört att frågor som rör gängen inte har fått den uppmärksamhet de förtjänar. Vi har inte i tillräckligt stor utsträckning försökt identifiera riskfaktorer på individ- och gruppnivå som kan ha betydelse för framgångsrika brottsförebyggande interventioner. Bristen på utvärderingar har medfört att vi inte har dokumenterat framgångsfaktorer för en effektorienterad brottskämpning vilket gör att vi går miste om goda erfarenheter.

Det handlar inte bara om polisen. Det har pratats länge om att utträde ur gäng ska underlättas. Samtidigt har vi fortfarande en socialtjänstlag som inte innehåller tydliga krav på socialtjänsten att arbeta med denna grupp. Det medför att avhopparens möjligheter till stöd vilar på kommunens nåd, och nåden skiljer sig från kommun till kommun. Vi vet att många gängmedlemmar har varit klienter hos socialtjänsten innan de hamnar i polisens kartläggningar.

Därför behöver socialtjänstens förebyggande roll för denna grupp förtydligas. Just nu utreds socialtjänstlagen. Direktiven borde vara tydliga på den här punkten om vi ska få en lag som kan hantera de problem vi ser i dag. Socialtjänsten måste få redskap och krav ställas att den tillsammans med andra aktörer ska arbeta för att förhindra inträden och underlätta utträde från gängen. Ett tvingande förtydligande av kommunernas brottsförebyggande ansvar måste också till för att stärka det långsiktiga arbetet mot brott.

ANNONS

Måste blicka bakåt

Om vi bara fortsätter att konstatera faktum. Om vi inte vågar blicka bakåt och se våra tillkortakommanden, då kommer vi inte kunna se framåt. Om vi inte försöker se vilka delar vi har kunnat göra annorlunda och se våldet som en kollektiv angelägenhet som behöver lösas över politiska meningsskiljaktigheter så kommer vi heller inte kunna initiera åtgärder som kan ge effekt på både kort som lång sikt. Då är risken överhängande att vi är dömda att föra över ett ännu allvarligare gängvåld till nästa generation.

Som en gängmedlem utrycker det: ”Inga mer tomma ord, gör något. Jag förlorade nästan. Gör ni inget så kommer vi alla att förlora.”

Amir Rostami

polis och sociolog

ANNONS