Jag är i Nice. Hotellet har aldrig haft så här få kunder den här tiden på sommaren. Det berättade den ofattbart artiga mannen i receptionen redan när vi checkade in tidigt på morgonen. "Pas de problème, ert rum är redan klart. Det har väntat på er."
Då hade jag varit i Nice en timme. Det första jag gjorde på flygplatsen var att uppröra män i kamouflagekläder med k-pist när jag lämnade mitt bagage obevakat Jag skrattade nervöst och försökte ursäkta mig på otränad franska. De skrattade inte och jag förstår dem.
"Här stod lastbilen när polisen sköt ihjäl honom"
Första kvällen när vi gick ut på Promenade des Anglais kände jag igen mig. "Här stod lastbilen när polisen sköt ihjäl honom", berättade jag för min man. Jag jobbade den natten och såg alla bilder på Twitter. Satt och filtrerade vilken information vi kunde föra vidare till GP:s läsare, vilka bilder vi kunde visa. Inte de med döda människor såklart. Men jag såg dem. Nu hänger alla deras namn, alla 84, på stora banderoller i gamla stan här. Många av de som dog gjorde det tillsammans med någon med samma efternamn. Några efternamn bars av tre personer. Var det en hel familj som dog tillsammans? Klarade sig någon eller några? Jag vet inte. Jag vet inte vad som vore värst.
Det är klart vi funderade på om vi skulle ställa in resan. Vi bokade bara några dagar innan den 14 juli. Men vi åkte. "Annars kan vi ju inte åka någonstans, vi vet ju inte var de slår till nästa gång." "De attackerar väl inte samma stad två gånger med några veckors mellanrum, det har de väl aldrig gjort innan?" "De måste ju ha höjt bevakningen i Nice nu." Vad är det för diskussion att tvingas ha samtidigt som man packar badkläder och solkräm? När man ska åka till en plats för att ha det härligt där människor nyligen har mördats i massor.
Fick inte gå i gamla kyrkor för min man
Jag fick inte gå i gamla kyrkor för min man. Han har läst eller fått för sig att det är IS nya måltavlor. Kyrkor och konstmuseer. Jag älskar de grejerna. Men jag kan inte argumentera emot och säga att han är löjlig. Jag får åka till små byar i bergen i stället. De känns inte hotfulla. På kvällarna har vi gått på Promenade des anglais ändå. Vårt hotell ligger där och vi kan ju inte åka till Nice och stanna inne. Det ligger tusentals blommor, ljus och gosedjur längs promenaden och i en intilliggande park. Människor går förbi med vördnad. Men inte många meter där ifrån åker några snubbar inlines. Det står en tapper själ som har klätt ut sig till staty bredvid. En ung kvinna spelar Somewhere over the rainbow på saxofon. Och folk är fan lugna. Och lyckliga. Det patrullerar kvinnor och män i kamouflagekläder med k-pistar men det tar inte alls över stämningen. Och på ett torg i närheten finns en yta stor som en fotbollsplan där det sprutar vatten ur marken. Ungar, som kastat av sig alla kläder, springer genom strålarna och skrattar så att jag nästan blir orolig att deras käkar ska hoppa ur led. Det är det finaste jag har sett på hela sommaren.
Jag har en fantastisk semester. Människor som mördar människor har således inte vunnit. Och det här har sagts innan och det stod skrivet på lappar och flaggor på minnesplatserna i Nice: låt oss aldrig låta dem vinna.
