Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

De lever på att ge igen och tvekar inte att offra barn

Det finns personer som tycker att det är okey att mörda barn i kampen om makt och pengar, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Drygt tjugo år som nyhetsjournalist lämnar spår. Människor jag mött lever kvar; Pojken i Rwanda som några år efter folkmordet ställdes mitt i byn, svetten rann nedför hans nästan renrakade huvud. Han hade inte haft någon kontakt med sina föräldrar under tiden i flyktinglägret i grannlandet och nu var det meningen att någon i byn skulle känna igen honom. Ge honom ett sammanhang igen eftersom mamma och pappa med största sannolikhet var mördade. Så kom mormodern och kastade sig om hans hals, kvinnan grät och skrek medan han stelt stod kvar. Hur gick det för honom? Hittade han ett hem, utan sina föräldrar?
Jag minns också en nyfödd flicka i det gigantiska och varma flyktinglägret i Turkiet. Hon hade två äldre syskon och bodde med sina unga föräldrar i lägret. Pappan tillhörde den fria syriska armén och vandrade över berget för att delta i striderna.
Vid gränsen fanns en hydda med mjöl om de behövde baka bröd. Varje dag hördes explosioner, där pågick kriget i det andra landet som var deras hemland. Mellan byarna där de båda föräldrarna var uppvuxna.
I dag talar man om flera generationer förlorade syriska barn, de som varken får skolgång eller familjemedlemmar att knyta an till. Den tillfälliga vardagen på flykt är ett permanent tillstånd i krigets ovisshet. 
Och så tänker jag på Luna. Den lilla fyraåriga flickan som sprängdes till döds tillsammans med sin pappa och några andra män i en rondell i Torslanda förra året. Det sägs att de skulle på en fisketur men i bilen fanns en sprängladdning som utlöstes från annat håll.
Tillsammans med Yuusuf, 8, är hon ett av de två barn som fått sätta livet till i krigets Göteborg. Yussufs syskon och familj är för alltid traumatiserade.
Vid Lunas begravning fanns ett band av blommor mellan hennes och pappans kista. Det var en stilla och värdig stund, ett ofantligt sorgligt resultat av ett krig som bara fortsatt att eskalera. Hennes död betyder ingenting för dem som driver på. Kriget i min hemstad där barn dör fortsätter.
Det går att säga – och några kommer att skriva detta till mig när den här texten är publicerad – att den som ger sig in i leken får leken tåla. Det är föräldrarna som bär skulden. Men det spelar ingen roll. Det finns personer som tycker att det är okey att mörda barn. Dessa människor skyddas av andra. Dessa personer är skyldiga till att barn offras i hämndens krig, i kampen om makt och pengar. Det är här och nu – inte långt borta.
Det är här och nu. Dessa män som lever på att ge igen och vill ha makt och inte tvekar att offra barn.  Hittills är resultatet tio hämndattacker och två döda barn. Jag tror att alla är eniga: det är verkligen fred vi vill ha.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se