Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sarah Britz Bild: Jessica Segerberg

"De är inte ens individer"

Sarah Britz om ett kollektiv ingen vill veta av.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Utanför Nordstan i Göteborg står unga män i klungor.

Några äldre och några yngre.

De står i vägen och jag väljer att gå rakt genom gruppen och de kliver undan. En pojke är tydligt påtänd, två andra byter plastpåsar med medicinkartor mellan sig och när den ene ser att jag ser möter han lugnt min blick.

De huttrar i kylan med tunna kläder.

Suger på sina cigaretter och försöker att prata med tjejer som går förbi.

Jag känner vad de andra människorna förnimmer när de rusar förbi, så snabbt det bara går. Rädsla och otrygghet. Avsky.

För mig är dessa unga män inga personer, inte individer.

Dagen efter läser jag en text på Facebook skriven av en förtvivlad familjehemsmamma. Ett desperat inlägg kommen direkt ur hjärtat.

Det handlar om pojken som kom till dem. Han som föddes som flykting i Iran men är medborgare i Afghanistan dit han nu utvisas men aldrig tidigare varit.

Pojken som blivit en storebror, en son, en i familjen, släkten, grannskapet. Han som fått klasskamrater, gillar skolan, lärt sig språket.

Integrerats.

Han beskrivs som en person med framtidsutsikter, hopp, kärlek. Han har hittat sin plats. Nu skall den tas ifrån honom och beslutet lämnar familjen är i ett känslomässigt kaos.

Alla överklaganden som inte ledde någonstans.

Alla drömmar som gick i kras.

Migrationsverket har inte bara svikit en asylsökande, tycker man.

De har också svikit en familj som byggt upp ett nytt hem där en byggsten slås bort.

Facebookflödet rasar. Ett iskallt Sverige visar ingen tacksamhet mot pojken som sköter sig och familjen som vill väl.

Var finns egentligen empatin? Människovärdet? De mänskliga rättigheterna?

Han har ju blivit en av oss, låter argumentationen.

Men asyllagstiftningen tar inte hänsyn till argumentet ”en av oss.”

För männen och pojkarna utanför Nordstan finns inga Facebooktrådar fyllda med brustna hjärtan, knutna nävar och uppmuntrande styrkekramar.

Inga desperata frågor som ”Får man verkligen göra såhär?”

De unga männen och pojkarna utanför Nordstan är inga individer i samhällets ögon.

De har inte blivit någons storebror eller son.

De tillåts köpa, sälja och använda narkotika öppet. Vi skyndar förbi, halvrädda och totalt blinda inför vardagen där att unga människor går sönder mitt framför oss.

Om de blir avvisade står ingen och gråter i avgångshallen.

Jag tänker att det är en tunn linje mellan att vara någon som har ett värde och att vara något i ett kollektiv som ingen vill veta av.