Under en lång tid handlade oppositionens talepunkter mest om brott och straff och ett samhälle i sönderfall. De senaste månaderna har deras taktik ändrats något.
Efter höstens budgetkris och MP:s avhopp från regeringen har moderater och kristdemokrater gjort en stor sak av att de – till skillnad från Socialdemokraterna – har ett regeringsalternativ. I partiledardebatten i riksdagen i förra veckan sa till exempel KD-ledaren Ebba Busch att valet står mellan ”en rödgrön röra och ett sammansvetsat alternativ”.
Men det biter inte.
Har varit viktigt
Att kunna visa vem man ska regera med ses som en viktig varudeklaration i svensk politik, och något som skänker trovärdighet inför ett val. Det var först i och med att Alliansen bildades och de borgerliga partierna klarade av att visa enighet som de lyckades att bryta ett långt socialdemokratiskt maktinnehav i början av 2000-talet.
Alltså var det logiskt att Moderaterna och Kristdemokraterna snabbt byggde upp ett nytt block tillsammans med Sverigedemokraterna när Alliansens splittrades.
Men efterhand har det visat sig att blockbyggandet i sig inte gett någon konkurrensfördel. Moderaterna hoppar lite upp och ned och ligger i dag marginellt över valresultatet från 2018. KD ligger markant under, SD något över.
Samtidigt på andra sidan blockgränsen: oenighet och splittring – men ändå är partierna som släppte fram Socialdemokraterna till regeringsmakten större, trots att Liberalerna lämnat gruppen.
Det finns förklaringar
Det finns flera möjliga förklaringar till att det ser ut så här.
• Kanske är Socialdemokraterna inte är lika beroende av att kunna visa sitt regeringsunderlag före valet som de borgerliga partierna traditionellt sett varit. Partiet har styrt landet i minoritet i decennier. Väljarna vet ungefär vad det innebär och litar i större utsträckning på att det, på något sätt, ska fungera. De sju åren med Stefan Löfven är bevis nog. Det är tveksamt om det ens går att säga att de vunnit något av de två senaste valen. Men regerat har partiet gjort.
• Ett block är i sig ingen garanti för framgång. Få väljare röstar fram en politik de inte vill ha bara för att de som för den har pratat ihop sig. Att marknadsföra sig själv som ”ett sammansvetsat alternativ” är lika otillräckligt som att tro att det ska räcka med att utmåla dagens ledning som totalt inkompetent. Det krävs en egen politik som väljarna vill ha också.
Väljarna saknar svar
• Det kan också vara så att Sverigedemokraterna skrämmer bort fler väljare än vad M och KD hade räknat med. Inte minst som de två partierna själva så snabbt gått från att fördöma och ta avstånd till att så totalt omfamna det. Det reser förstås vissa frågetecken kring den egna inre kompassen. Hur kunde det som tidigare var helt förkastligt plötsligt vara i det närmaste felfritt? Där kan nog en och annan väljare sakna svar från ledningen för M och KD.
För Kristdemokraterna är valårets första väljarbarometer från GP/Sifo extra tråkig läsning. Med ett väljarstöd på 4,4 procent tillhör de numera de partier som ligger farligt nära riksdagsspärren. Och frågan är om det inte är ett minst lika jobbigt besked för Liberalerna. Möjligheten att få stödröster från M- och KD-väljare är i praktiken borta.
LÄS MER:GP/Sifo: Nyhetstext
Tre tendenser
Miljöpartiet är illa ute
Om avsikten med att lämna regeringen var att få större chans att profilera sig har det i vart fall inte lyckats hittills. Partiet sjunker till 3 procent.
M är något större än SD
Moderaterna behåller positionen som det största partiet i det blå regeringsunderlaget. Viktigt med tanke på maktbalansen inom blocket.
L är långt under spärren
Liberalerna har gjort det mesta för att synas och höras den senaste tiden. Inget hjälper. Partiet är fast förankrat en bra bit från riksdagsspärren och med KD:s kris minskar chanserna till stödröster.
