Man kan tycka att att alliansen och Demokraterna borde kunna samarbeta – Demokraterna är av allt att döma ett borgerligt parti som ofta röstar som alliansen i fullmäktiges voteringar.
Men det är också lätt att förstå att det inte är helt enkelt. Martin Wannholt kastades trots allt ut ur Moderaterna, bildade eget och tog både medlemmar och väljare med sig.
Lek med tanken att Ann-Sofie Hermansson gjort på samma sätt när hon mot sin vilja fick lämna gruppledarposten i S. Hade Jonas Attenius första tanke verkligen varit att inleda ett samarbete? Nej, säkert inte.
Ännu sämre relationer
Det är inte konstigt att det som i praktiken var en partisprängning lett till ömsesidig misstro och sår som lätt rivs upp. Och mycket talar för att relationerna mellan Martin Wannholt och alliansens två främsta företrädare i staden – Axel Josefson och Helene Odenjung – är sämre i dag är i anslutning till valet.
Martin Wannholt har öppet sagt att han helt saknar förtroende för Josefson och Odenjung. De två sistnämnda har inte har varit lika explicita, men det betyder inte att de har särskilt lätt för Demokraternas grundare.
Den som lyssnat på Axel Josefson vet att ”ordning och reda” är ett av hans favorituttryck. Det är ingen slump att det under hans ledning görs handlingsplaner för hur man ska bli kvitt stadens utsatta områden samt en del annat. Struktur är en ledstjärna.
Samma sak med Helene Odenjung, som har stor respekt för reglementen och är noga med att saker och ting görs på rätt sätt och i rätt ordning.
Missar egna möten
Martin Wannholt går mer på känsla. Han har en sällsynt förmåga att plocka upp frågor som engagerar folk. Han hittar lösningar där andra mest ser låsningar. Samtidigt är han en man som kan missa att dyka upp på möten han själv kallat till och när hans parti arrangerade presskonferens för att presentera sin budgetmotion, två dagar innan budgeten skulle klubbas, var den inte ens klar.
Ja, ni förstår. Den stora frågan är väl egentligen vem som skulle bli galen först om de tvingades samarbeta.
Nu kan saker och ting som bekant förändras. Helene Odenjung slutar vid årsskiftet och efterträdaren Axel Darvik har en mer öppen inställning till samarbete med Demokraterna. Och hur ledningen för Moderaterna ser ut i framtiden är svårt att veta. Signalerna inifrån partiet tyder på att alla krafter inte drar åt riktigt samma håll, för att uttrycka saken försiktigt.
Bra samarbete med Magnusson
Redan i dag har Demokraterna ett väl fungerande samarbete med alliansen – inklusive Moderaterna – i flera nämnder. Inte minst i stadsbyggnadsfrågor där Hampus Magnusson och Martin Wannholt tycks ha funnit varandra så ordentligt att det finns de som undrar vem av dem som egentligen håller i ordförandeklubban.
Men politik är inte bara åsikter och personer, det är matematik också. Och tittar man på mandaten hittar man ännu en anledning till att det inte hade varit någon särskilt god idé med ett formaliserat samarbete.
Tillsammans hade alliansen och Demokraterna fått 38 av 81 mandat i fullmäktige.
Det är bra mycket mer än vad alliansen har på egen hand, men det är inte majoritet. Följden hade blivit att Sverigedemokraterna fått en oerhört viktig roll. Varje gång ett förslag lutat för mycket åt höger för S, V, MP och Fi, så hade SD:s stöd varit en nödvändighet.
Men även det kan ju se annorlunda ut efter valet.
