Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Emanuel Karlsten

Emanuel Karlsten: Coronakrisen är ett etiskt stresstest

Apokalypsen har kommit – men den handlar inte om jordens undergång, utan vad samhället är villig att offra för de svagaste, skriver Emanuel Karlsten.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Du och jag, som är friska, gör nu kanske historiens största uppoffring. Vi kommer högst sannolikt att överleva Corona, men väljer ändå att offra samhällets ekonomin för de gamla och sjuka. De Tomma gator och spårvagnar är därför kanske en av de vackraste solidaritetshandlingar vi någonsin sett – men hur länge räcker det?

Det finns, som det verkar, två sätt att stoppa corona-viruset: Vaccin, eller flockimmunitet. Vaccin beräknas ta lång tid och flockimmunitet innebär en extremt svår balansgång. Båda alternativen innebär enorma påfrestningar på samhället, eftersom de enda redskapen vi har är isolering:

Självisolering, eller beordrad isolering - de är vår enda broms i väntan på vaccin eller flockimmunitet.

Det konstanta hotet är överbelastning, att antalet svårt sjuka blir fler än antalet sängar för intensivvård. Det gäller att gasa och bromsa, samtidigt.

I debatten framstår det som att Kina har löst det, där inga nya inhemska fall rapporteras. Men Kina är en diktatur med total kontroll över sitt land. Det enda de gjort är att låsa ner samhället och vad blir då nästa steg? Öppnar de upp fortsätter smittan. Italien likadant. Deras landskarantän har rimligtvis bara börjat, men hur länge orkar de?

Har Sverige förstått?

I en uppmärksammad brittisk rapport i måndags förra veckan larmades det om att isolering är enda vägen framåt och vi måste agera snabbt och hårt. Den slutsatsen har diskuterats vilt och brett, men vad det inte pratas lika mycket om är grafen på sidan 12.

Imperial College COVID-19 Response Team.

Där visas vad som händer efter att den första kurvan plattats ut. Vad som händer när folk stiger ut igen. Då ökar kurvan. Och den enda lösningen då? Återgå till isolering. Så där fortsätter det. Upp – isolering. När kurvan är nere får vi rastas. Sen upp - isolering igen. Så håller det på – tills vaccinet kommer, eller flockimmunitet skapats. I rapporten räknas det månader och år – inte dagar.

Har Sverige förstått det? Har världen förstått det? Och har vi förstått att vi vår isolering inte främst är för oss, utan för den lilla minoritet svaga och sjuka.

Ett etiskt stresstest

Ingen tvivlar nu, alla sluter upp idag. Men föreställ attityderna i svenska hem efter tre månaders isolering. När fler företag konkursat, hundratusentals jobb försvunnit, sparkapital sinat – men räkningar fortsätter att komma. När insikten kommer krypande: Allt det här går att rädda – om vi offrar de sjuka och gamla.

Vi är inte där ännu. Kanske kommer det att gå snabbt att ta fram ett vaccin. Kanske kommer vi hitta en isoleringsstrategi som vi ännu inte förstått.

Men corona är inte apokalypsen som kommer leda till jordens undergång, utan ett etiskt stresstest på mänskligheten: När kommer vi till en gräns där pengar är mer värdefullt än människoliv?