Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Anders Wiklund
Bild: Anders Wiklund

Arne Larsson: Budgetkaoset illustrerar regeringens hopplösa sits

Centerpartiet efterlyser mer skattesänkningar. Vänsterpartiet morrar över att de är för stora. Replikväxlingen illustrerar nästan övertydligt väl vilken ohållbar sits regeringen satt sig i – för att få igenom mandatperiodens viktigaste budget tvingas man trassla med alla möjliga oförenliga krav. Alla som känner en viss tvekan inför svensk politik får just nu gott om vatten på sin kvarn.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Med hjälp av ett vaccin som kom på plats i rekordfart har de värsta effekterna av Coronapandemin börjat klinga av. Men den ekonomiska nedgången och den ökade arbetslösheten som krisen förde med sig syns fortfarande.

Parallellt med det skakar skjutningar och gängkriminalitetens andra följder om landet.

Alltså: utmaningar saknas inte.

Finansminister Magdalena Andersson presenterar således en budget som inte bara är sockrad inför valåret, den ska också stimulera ekonomin så att den kan ta fart efter pandemin, den ska ”laga revorna”i välfärden, öka trygghet på gator och torg, göra Sverige till världens första fossilfria välfärdsland. Och så vidare.

Det handlar om reformer för 74 miljarder kronor.

V och C på kollisionskurs

Problemet: regeringen har ingen som helst aning om hur den ska lotsa denna historiskt långa lista av satsningar genom riksdagen. Budgeten som ska återstarta landet efter krisen kanske aldrig blir verklighet.

Några minuter in i budgetdebatten fick vi den perfekta illustrationen av vad det hela handlar om. Centerpartiets Martin Ådahl låter förstå att han saknar skattesänkningar för småföretag, så att de ska kunna anställa fler. Direkt efter honom, Vänsterpartiets Ulla Andersson som eldar upp sig över alla skattesänkningar i regeringens budgetproposition – hur kan det fortsätta så här?

Sverige har en lång tradition av minoritetsregeringar. Så länge alla levde efter praxis att rösta på sin egen budget funkade det trots allt ganska bra. Regeringen fick igenom sin budget och kunde därmed styra landet.

Nya principer

Sverigedemokraterna har brutit upp den principen. Nu lever vi i ett mellanläge – såväl V och C har antytt att de möjligen kan rösta på ett annat alternativ än det egna – men en sak gäller fortfarande, regeringen måste försäkra sig om att den har stöd för sin budget.

Det var med passivt stöd av just C och V som Stefan Löfven kunde komma tillbaka som statsminister efter regeringskrisen i somras. Nu fiskar finansminister Magdalena Andersson efter aktivt stöd från samma partier för att lotsa genom budgeten genom riksdagen.

Om det kommer att behövs är inte helt säkert. Sverigedemokraterna leker fortfarande samma katt och råtta-lek med M och KD som C och V gör med regeringen. Möjligen kan SD tänka sig att rösta på en M/KD-budget, men först vill man ha förhandlingar och få garantier om höjda pensioner.

Vill väldigt olika saker

För regeringen är problemet ett annat. Magdalena Andersson får inte förhandla med Vänsterpartiet – för då försvinner Centerpartiets eventuella stöd.

Alltså har hon tvingats gissa sig fram till vad C och V vill ha och, mer problematiskt, pussla ihop det till en helhet. Det är sandlådekrig blandat med ekonomiskpolitiska realiteter. För de partier regeringen måste ha med sig för att styra landet vill helt enkelt olika saker, väldigt olika saker.

Nu ska budgeten processas i finansutskottet. Kanske bestämmer sig V och C till sist trots allt för att den är bättre än alternativet – en M/KD/SD-budget samt en sannolik regeringskris. Kanske misslyckas SD:s förhandling med M/KD, så att regeringen klarar sig utan stöd från V och C.

Oavsett vilket kan man som väljare drömma om en lite mer ordnad process när tillståndet i landet är som det är.