Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Jessica Segerberg

Britz: Tror ni att ni är odödliga?

Jag litar inte på mig själv längre, än mindre på medtrafikanterna, skriver Sarah Britz.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Jag var ju redan sydd med 61 stygn, så då var ju två till inte mycket att orda om.

Trodde jag.

Det visade sig vara tvärtom – att dessa ytterligare två, förhoppningsvis de sista, skulle förändra mitt liv.

Ditt också, är min tanke.

Mitt forna jag resonerade som så att det händer grejer ibland; en får en sax i huvudet, får sy ihop handen efter att ha skurit upp den på den kantade stålkanten där man river av toalettpapperet, lindar dragkampsrepet runt handen för att få bättre grepp (i samma sekund som mina vänner drog repet från var sitt håll med min hand i mitten), blir biten av en hund i låret, kliver på botten av en trasig vinflaska i sitt eget flickrum, sprätter upp ett 20 centimeter långt sår på benet när framhjulet på cykeln exploderar på en grusväg eller kör av vägen och voltar med en bil.

Det har hänt lite grejer.

Varje gång har jag efteråt borstat bort gruset från axlarna och vandrat vidare mot nästa mindre katastrof.

Tills nu.

Idag är det tisdag. För första gången på fyra veckor har jag cyklat till jobbet. Rädd.

För fyra veckor sedan cyklade jag omkull, utan hjälm.

Jag hade (nästan) alltid hjälm. Jag cyklar landsvägscykel och mtb, lagom fort, som motionär. Med hjälm.

Men jag hade (nästan) alltid hjälm. Utom den lilla sträckan då jag ”bara” skulle finköra.

Minns inte vad som hände, minnesluckan följdes av elva timmar på akuten. Diagnos: Två brutna revben, två stygn i huvudet och hjärnskakning.

Livrädslan kom på köpet. Den är kvar trots att de fysiska skadorna är läkta.

Jag litar inte på mig själv längre, än mindre medtrafikanterna på cykel, bil och på ben. Jag som älskar fart bromsar i uppförsbacke.

Jag är inte bara rädd för att det ska hända mig något.

Jag ser alla er andra som villiga dödsänglar. Ni vinglar omkring i den livsfarliga cykelstaden (går det överhuvudtaget att ta sig förbi Nordstan och Operan med livet i behåll?).

Ni har inte hjälm.

Varför det? Tror ni att ni är odödliga?

Jag har hela livet hållit mina skyddsänglar på tårna. Likt den värsta pt:n har jag hetsat dem och de har, tack vare sin ständiga aktivitet, fått väldigt starka muskler, en ypperlig reaktionsförmåga och bra flås. Men de vill snart gå i pension och lämnar därför sakta men säkert över ansvaret över mig själv till mig själv.

De vill inte dansa dödsdansen.

Vill dina?

Inte? Sätt då för helvete på dig hjälmen.

Den förstör frisyren, hör inte till åldern, stör outfiten och är allmänt gräsligt ful.

Men som lik spelar det ingen roll om du var snygg innan du dog då skallen dunkade i asfalten.

Så sätt på dig hjälmen.