Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

Britz: Har hon inte sexiga ögon? sa den manliga kollegan.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Kvinnan som satt bredvid mig på kalaset börjar plötsligt prata om sin menskopp.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Som tur var avbröt hon mig innan jag hann haspla ur mig halvspydiga kommentarer om nymodigheter som kladdar och salufört åsikter som kunde ha tillhört någon som bott under en sten de senaste åren. Kalasets damer sjöng menskoppens lov och jag fick helt enkelt hålla truten och lära mig ett och annat.

För det första: överdriv inte vikten av mentorskap om det enbart grundar sig på ålder.

I mången sak är det bättre att vi äldre lär av de yngre.

Vad en cis-man är, liksom en cis-kvinna - det är ny kunskap jag fått ta till mig i nutid. Och att mens inte är något som man behöver hymla med. Det är helt enkelt bättre att öppet kunna be pappa köpa hem bindor än att i hemlighet sno tamponger ur mammas badrumsskåp. Det är bra att veta om man kan spola ned dem i toaletten – eller inte. För en blyg tonåring kan det vara så jobbigt att blöda igenom att hon skrubbar sina blodiga underkläder i kallvatten, i hemlighet, och därefter försöker torka dem på elementet (som inte fick övertäckas) i flickrummet.

En vecka i månaden av skam. Detta önskar jag ingen.

Den senaste månadens debatt om sexuella ofredanden och övergrepp på kvinnor som vistas i det offentliga rummet har också lärt mig något. Att kvinnor faktiskt säger ifrån, men att det tidigare har varit få som har lyssnat. Som jag önskar att det blir ändring på det nu.

Och här skäms jag också lite. För jag har inte alltid varit den som sagt ifrån. Eller lyssnat. Inte ens på mig själv. Som den gången då en manlig kollega tittade mig djupt i ögonen under ett sammanträde, vände sig till en annan manlig kollega och sa: Har hon inte sexiga ögon?

Jag var satt att leda mötet och istället för att säga ifrån skrattade jag bort situationen.

Eller tunghäftan som infann sig i hissen när jag fick kommentaren; "Det skulle nog vara enklare för dig att vara chef om du inte var så snygg." Ähh?? Hur tänkte han här?

Men sa jag något? Nej, jag var bara feg. Och tyst. Rädd för att vara obekväm.

Ni yngre har idag lärt mig att nu jävlar anamma får det vara nog. Så att lära av er handlar inte bara om att förstå hur en menskopp fungerar. Att lyssna på er ger också kraft i ett litet föråldrat maskineri som både behöver ilska och nytt smörjmedel.

Jag hoppas att mensfemismen är här för att stanna. Och att jag, trots att jag är för gammal för att använda menskoppen (bara ordet är så underbart!) nu ska våga skrika ur skägget.

Tack!