Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Henrik Montgomery
Bild: Henrik Montgomery

Arne Larsson: Borgfreden är över – politiken har gått in i en sen pandemisk fas

Förtroendet för regeringen faller. Moderatledaren Ulf Kristersson kallar dess hantering av coronapnademin för en katastrof. Liberalernas Nyamko Sabuni kallar den ett misslyckande.
Det vi ser är att tydliga tecken på att politiken gått in i en sen pandemisk fas.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

På en presskonferens i veckan redogjorde Karin Tegmark Wisell, avdelningschef på Folkhälsomyndigheten, för de olika pandemiska faserna och hur de strategin för att bekämpa pandemin ser ut i de olika faserna.

Även den politiska strategin skiljer sig åt mellan de olika faserna, vilket vi kunnat följa under de senaste månaderna.

I den tidiga fasen, då smittan börjar sprida sig, råder stor förvirring. Mycket är oklart, vilket yttrar sig i att regeringen ger allmänna utfästelser om att den är beredd att fatta alla nödvändiga beslut samt att pengar inte kommer att saknas.

Oppositionen kan i det här läget inte göra mer än att ge regeringen sin fulla backning. Precis som väljarna – nästan avsett vad den hittar på ökar stödet och förtroendet för regeringen i den här fasen.

Här måste saker hända

I den pandemiska fasen måste arbetet ta fart.

För regeringen innebar det ett antal krispaket och nya löften om att pengar kommer att finnas till hands. En handlingskraft som väljarna uppskattade.

För oppositionen är det här den besvärligaste fasen. Man börjar känna en viss otålighet och tänka: hur kan stödet för regeringen fortsätta öka trots att den inte gör någonting? Samtidigt vågar man inte göra så mycket, för precis som regeringen så har man inte full koll på vad som är rätt eller fel. Då är det smartare att ligga lite lågt – den som trampar snett i det här känsliga läget riskerar att framstå som en rättshaverist.

Dessutom: lite takt och ton är aldrig fel när det faktiskt är liv och död det handlar om.

I tisdags förklarade så Karin Tegmark Wisell att vi gått in i den senpandemiska fasen. Smittspridningen är på väg att avta. Det finns utrymme för nya strategier.

Ett mer normalt klimat

I den politiska världen innebär det att vi är på väg mot ett mer normalt samtalsklimat. Det regeringen gör ifrågasätts plötsligt på ett helt annat sätt. Ebba Busch, Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt var blixtsnabbt ute och kritiserade beslutet om hävda reserestriktioner under torsdagseftermiddagen. I en lång intervju i Expressen på fredagen beskriver Ulf Kristersson utfallet av regeringens coronastrategi som en katastrof. Nyamko Sabuni kallar det hela ett misslyckande i en text i Aftonbladet samma dag.

Samtidigt visar en mätning från Novus att förtroendet för regeringen sjunkit med nästan 20 procentenheter.

Att alla sluter upp bakom ledaren under en svår tid är lika naturligt som att insatserna måste granskas i efterhand. Vad kunde gjorts annorlunda? Kunde regeringen intagit en mer aktiv roll i något avseende?

Debatten om testning kan bli svår

Ett exempel på en sådan frågan, som Moderatledaren lyfter i intervjun, är testningen. Något han dessutom tidigt tryckte på vikten av. Regeringen höll med och sedan av början av april har målsättningen varit att testa 100 000 personer i veckan.

Men väldigt lite hände fram till i torsdags – alltså två månader senare – då regeringen utlovade pengar till regionerna så att de ska klara av att leva upp till målsättningen.

Vi är långt i från slutet i den här pandemin. Än går det inte att säga varför vissa länder lyckats bättre än andra, vad som varit fel eller rätt.

Men för det demokratiska samtalet och det nödvändiga politiska ansvarsutkrävandet är den senpandemiska fasen högst välkommen.

LÄS MER: Regionen: Ökningen av coronafall beror på antalet tester

LÄS MER: Mindre orter på västkusten kan behöva begränsa antalet turister

LÄS MER: Professor: Coronaviruset muterar i Göteborg