Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bernie Sanders tillhörde visserligen förlorarna i primärvalen och gjorde sämre ifrån sig än för fyra år sedan – men Joe Biden behöver Sanders väljare, skriver GP:s Britt-Marie Mattsson.
Bernie Sanders tillhörde visserligen förlorarna i primärvalen och gjorde sämre ifrån sig än för fyra år sedan – men Joe Biden behöver Sanders väljare, skriver GP:s Britt-Marie Mattsson.

Britt-Marie Mattsson: Bernie Sanders väljare kan avgöra presidentvalet i USA

Bernie Sanders manar sina sympatisörer att rösta på Joe Biden. Det är en viktig signal. Utan hans vänsterväljare riskerar Biden att förlora. Men är Sanders tal om enighet tillräckligt övertygande?

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

Bernie Sanders fick tillfälle att tala vid demokraternas konvent, något annat var inte att vänta. Han tillhör visserligen förlorarna i primärvalen och gjorde sämre ifrån sig detta år än för fyra år sedan. Men Joe Biden behöver Sanders väljare.

2016 höll Sanders ut in i det sista, trots att Hillary Clinton var demokraternas vinnare. Det förstärkte oenigheten inom partiet och Sanders framträdanden både vid konventet och resten av valrörelsen snarare underminerade än stärkte Clinton som partiets presidentkandidat. Sanders fick då möjlighet att driva sina egna frågor och framstod som en ovillig uppställare för demokraterna och Clinton.

Men nu är det en annan tid. Donald Trump vann valet 2016 och demokraterna är inte längre öppna för något annat än lojalitet med partiets val, Joe Biden. Sanders är senator och kallar sig oberoende socialist och är i praktiken en tredje kandidat. Men av taktiska skäl har Sanders sett till att han kunnat delta i de demokratiska primärvalen istället för att bedriva en valrörelse som tredje kandidater brukar göra utanför de två dominerande partierna, republikanerna och demokraterna.

Därmed har han fått den nationella uppmärksamhet som tredje kandidater sällan får.

Men det hindrar inte att Sanders ändå måste strykas medhårs för att hans väljare till vänster inte ska stanna hemma i november och ge Trump möjlighet att omväljas som president.

Till sist verkar dock det demokratiska partiets tålamod ha upphört. Idag är det enighet, enighet, enighet som gäller. Men det hindrar inte att Sanders ändå måste strykas medhårs för att hans väljare till vänster inte ska stanna hemma i november och ge Trump möjlighet att omväljas som president.

Primärvalen är med och skapar oenighet och bittra stämningar när partiernas kandidater ska profilera sig mot varandra. Att sedan jämka samman alla viljor och helst utplåna de personliga motsättningarna är inte enkelt. Bernie Sanders har här ett stort ansvar eftersom han deltagit i demokraternas interna val utan att vara villig att kalla sig demokrat.

Övriga demokratiska kandidater placerade sig tidigt i Joe Bidens vinnarfålla och undviker under konventet att driva frågor som kan uppfattas som splittrande. Detta också i de fall där det skulle vara lockande att försöka knuffa partiet i en riktning som tilltalar dem själva och de väljare som röstade på dem i primärvalen.

Svårt att utmana

Tredje kandidater – utanför de två dominerande partierna – har en kraftig uppförsbacke och svårt att på allvar utmana. Men det finns flera tillfällen då dessa kandidater kunnat påverka valutgången utan att vinna en enda delstat eller elektorsröst.

1980 ställde John Anderson upp som oberoende kandidat. Då vann Ronald Reagan stort över den sittande presidenten Jimmy Carter. Anderson (med 6,6 procent av rösterna) drog i huvudsak röster från Carter.

1992 ställde Ross Perot upp som oberoende kandidat och utmanade främst den sittande presidenten George HW Bush som förlorade mot Bill Clinton. Perot fick 18,9 procent av rösterna, vilket medverkade till Bush förlust. Perot ställde också upp 1996 men avgjorde inte.

Eventuella valskolkare skuldbeläggs redan nu av demokraterna. De beskylls för att ge Donald Trump segern om de inte röstar.

Valet 2000 illustrerar hur även en svag tredje kandidat kan avgöra valet. Ralph Nader ställde upp som oberoende kandidat för det gröna partiet vilket hade stor betydelse i Florida. Nader tog i den avgörande delstaten Florida röster från Al Gore som förlorade mot George W Bush. 2016 ställde Jill Stein upp för de gröna och drog röster från Hillary Clinton.

I jämna val – och särskilt i avgörande valdistrikt i delstaterna – kan tredje kandidater spela viktiga roller. Men också de som inte röstar kan svänga valen. Därför är Bernie Sanders väljare väsentliga för valutgången.

Eventuella valskolkare skuldbeläggs redan nu av demokraterna. De beskylls för att ge Donald Trump segern om de inte röstar.