Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Sarah Britz Bild: Jessica Segerberg

"Beröringsskräcken är uppenbar"

Säg ”social housing” och du får alla politiker emot dig – oavsett partitillhörighet.
Sverige är nära unikt inom EU att inte bygga eller öronmärka bostäder för personer med låga inkomster. ”Det är stämplande, vi ska inte ha tillbaka fattighus, det är utpekande och har inlåsningseffekter.”

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Beröringsskräcken är uppenbar.

Samtidigt köper Göteborgs stad tak över huvudet för nära en miljard kronor (2017) till människor som inte kommer in på bostadsmarknaden.

Tillfälliga bostäder; hotell, vandrarhem, campingstugor. Bostadsbristen har skapat en lönsam hemlöshetsindustri.

När Lomma kommun köpte ett hus för 16 miljoner för att uppfylla sitt bostadsförsörjningsansvar lät kritiken inte vänta på sig.

Men de ville själv äga och kontrollera fastigheten och vågade ta ett kontroversiellt och på lång sikt, för skattebetalarna, klokt beslut.

I Göteborg ökar den akuta hemlösheten. Hemlöshetsplanen i Göteborg når inte sina mål. Vräkningarna ökar. 663 barn lever i akut hemlöshet.

Boverket konstaterade redan 2015 att det kan ta upp till fem, sex år innan en hemlös mamma som bor på vandrarhem får en egen lägenhet. Trots att hon är inne i systemet och tillhör en prioriterad grupp.

”Hyresrätten är till för alla” är ett annat argument mot social housing.

Men de hyresrätter som byggs är inte för alla.

Sociala kontrakt – där kommunen hyr lägenheter för att därefter hyra ut i andra hand – ökade med 41 procent i Sverige mellan 2016-2017.

Boverket konstaterar att en redan hårt belastad socialtjänst är en av de största bostadsuthyrarna i Sverige. Samma myndighet konstaterar att det aldrig har varit så dyrt att hyra i andra hand och att svarthandeln med hyreskontrakt är omfattande. Ett förstahandskontrakt i nordöstra Göteborg kan kosta mellan 100 000–150 000 kronor. Bostadsbristen är skriande och befolkningen ökar.

Det finns inga snabba lösningar. Här krävs fantasi och ett blocköverskridande samarbete där fokus är på lösningar.

Politiken måste ta täten. Ingen vill ha fattighus men alla vill ha någonstans att bo.

Under torsdagens GP-live om hemlöshet berättade Faktumförsäljaren Peter Ahlborg om hur det var att vara pappa och bo med sin dotter på vandrarhem. ”Alla måste förstå att barn behöver ro i själen. Utan trygghet är man inte rustad för skolan eller livet”.

Vi har redan ”social housing” i Sverige. Ett okontrollerat, icke-människovärdigt system som göder en marknad utan krav på att ta ett socialt ansvar.

Se verkligheten, politiker. Vi har inte tid att vänta på att dyra nybyggen ska få fart på flyttkedjorna. Använd kunskapen som finns i Europa, hitta den nya svenska modellen.

Ta bostadsförsörjningsansvaret på allvar.