Barnet vaknar halv sex på morgonen och efter frukost och lite hemmalek är det dags för utflykt. Redan vid åttatiden är vi på plats på stranden, först av alla, och den lilla stampar av otålighet medan vi kränger på henne baddräkten.
Solen stiger, vattnet glittrar, det är underbart. Och hur mycket man som vuxen än älskar att bada så går det inte att älska det lika mycket som ett barn älskar det. Det är som att de känner att vattnet är det ursprungliga elementet. Så fort deras ivriga små fötter når det svalkande vattnet är deras tillvaro förändrad; de är hemma och lyckliga.
Och vi föräldrar, som gärna hade sovit mycket längre än till halv sex, unnar oss en liten paus på stranden. Fötterna i sanden, kepsen på och en koll på flödet i våra sociala medier.
Nej. Nej, nej.
Det där sista händer såklart inte. Inte med en tvååring i vattnet. I stället stirrar vi stint på hennes vattenlek och vågar knappt blinka, även om det är är långgrunt och vågorna bara når henne till knäna. Och det är naturligtvis så det måste vara. Man kan inte släppa dem en sekund. Alla vet det.
Ändå händer det.
”Svårt att greppa”
Jag läser i Aftonbladet att drunkning är den vanligaste dödsorsaken bland barn mellan ett och sex år. Och att det ofta beror på bristande uppsikt från de vuxna. Därför har ett försäkringsbolag lanserat en app som som blockerar mobiltelefonen från all användning utöver nödsamtal.
Vidden av detta är svår att greppa: Vuxna människor uppmanas alltså att installera en app som förhindrar dem att använda sina egna mobiltelefoner – för annars klarar de inte av att hålla koll på sina barn. Sällan har man väl sett ett tydligare exempel på att tekniken vi omger oss med har kidnappat våra hjärnor.
Jag har passerat 40-strecket och är således oerhört medveten om att allt jag skriver – särskilt när det handlar om modern teknik – kan avfärdas med att jag är en bakåtsträvande 70-talist som tycker att allt var bättre förr. Men jag har inga problem med vare sig nuet, internet eller sociala medier. Däremot har jag problem med att ett försäkringsbolag uppenbarligen känner sig nödgat att agera uppfostrande föräldrar – åt föräldrar. För då har vi faktiskt nått fram till en dystopi som överträffar de mest cyniska framtidsskildringarna från förr.
”Så oerhört sorgligt”
Det pratas mycket om skärmtid och föräldrakontroll när det gäller barnens användande av datorer, plattor och mobiler. Men det är inte ungarna som har ansvar för någon annan medan de surfar. Det är vi. Och att (vissa) vuxna inte förmår axla det ansvaret ens när deras barns liv hänger på det är såklart genant, men framför allt så oerhört sorgligt.
Så visst, skaffa den där appen om du behöver det.
Men kom inte och säg att det är dina barn som har problem med skärmtid.