I Stockholm deltog 60 000 personer. I Göteborg 10 000. I Montreal, där Greta Thunberg ledde tåget, samlades 500 000 människor. Totalt demonstrerade över 6,5 miljoner människor världen över för klimatet fredagen den 27 september.
En massrörelse, helt enkelt.
Men det är bara halva berättelsen om vilka politiska strömningar som råder för närvarande.
Parallellt finns det en helt annan – och starkare – trend som svept över västvärlden en tid och som de senaste åren med full kraft nått Sverige. Det handlar förstås om högerpopulism i kombination med nationalism. En kraft där misstro mot auktoriteter och forskare är en bärande del. Att högerpopulism går hand i hand med en skeptisk hållning till vetenskapliga rapporter om att människan bär skulden till klimatförändringarna är väl belagt.
Partiet har gjort misstag
För svensk del innebär det här bland annat att Sverigedemokraterna i dag vinner i förtroende i allt fler frågor samt att ett par av de mest framträdande moderata twittrarna är tydliga klimatskeptiker.
Det finns alltså fler skäl än partiets egna misstag till att Per Bolund – som tog över som manligt språkrör efter Gustav Fridolin i våras – har ett svårt jobb framför sig.
Därmed inte sagt att allt ligger utanför partiets kontroll. Tvärtom. Väljarna rankar klimat och miljö som en av de viktigaste politiska frågorna – och det har Miljöpartiet misslyckats med att profitera på.
Partiet har visserligen fortfarande högst förtroende i miljöfrågan, enligt Novus återkommande mätningar av sakägarskap. Men i övriga frågor har förtroendet rasat. Miljöpartiet har i dag lägst förtroende i samtliga andra frågor som väljarna rankar som viktigast.
I botten på förtroendelistan
Så har det inte alltid sett ut. I Novus index över politiskt sakfrågeägarskap – där alla sakfrågor vägts samman – låg MP under början av 2010-talet som regel över L, KD, SD och i nivå med V.
Men efter regeringsbildningen hösten 2014 föll partiet till en lägre nivå, för att sedan ligga kvar där. I dag är MP det parti som ligger lägst i Novus index.
Det här är viktigt: att ha ett stort förtroende i viktiga sakfrågor går oftast hand i hand med att få många röster.
Förtroendet för språkrören har under samma period gjort samma resa. Från hyggligt populära till mest impopulära.
Att mindre partier lider av att regera tillsammans med ett större parti har vi sett tidigare. Och frågan är om det inte varit extra svårt för Miljöpartiet.
Budskapen går inte ihop
När språkrör som profilerat sig som kaxiga barrikadkämpar och aktivister plötsligt skulle ta ansvar för en helhet som inte alltid var så enkel att förklara vände en hel del väljare partiet ryggen.
Det är lätt att förstå vad partiet hoppas på av Per Bolund: med sin mer seriösa framtoning är tanken att han ska gå mer i takt med den roll partiet har i svensk politik för närvarande.
Dessvärre brottas han och Isabella Lövin med precis samma problem som sina företrädare, det vill säga att de storslagna ambitionerna kraschlandar i en verklighet där fler intressen ska vägas samman.
I intervjun med GP:s Anna Ekström gör Bolund en jämförelse med försvarsanslagen och säger att det är ett mysterium att det inte går att få upp miljöbudgeten på samma sätt – "det här är ju vår tids ödesfråga".
Detta sagt bara någon vecka efter det att hans parti slagit sig för bröstet för att de lyckats få med så stora satsningar på miljö och klimat i höstbudgeten.
Att förklara för väljarna hur det går ihop framstår onekligen som en pedagogisk utmaning.