Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Jan Höglund: Balansakt för Erdogan och Putin i Nagorno-Karabach

Kriget om Nagorno-Karabach fortsätter på andra veckan. Samtidigt ökar trycket på de stridande att lägga ner vapnen. Om konflikten sprids blir det en ny front i kraftmätningen mellan Ryssland och Turkiet.

Det här är en analyserande text. Slutsatserna är skribentens egna.

En odetonerad projektil i staden Stepanakert vittnar om den pågående konflikten. Bild: David Ghahramanyan
En odetonerad projektil i staden Stepanakert vittnar om den pågående konflikten. Bild: David Ghahramanyan

Omvärlden erkänner inte den självutropade republiken i Nagorno-Karabach. Den ligger i en bergsenklav stor som ett västsvenskt kustlän i Azerbajdzjan, men sedan Sovjetunionens sönderfall befolkad i huvudsak av armenier och med stark koppling till grannlandet Armenien.

Muslimska Azerbajdzjan stöds av Turkiet som står bakom kravet på att få tillbaka territoriet. Ankara beskylls för att ha sänt syriska legosoldater till landet av bland andra den franske presidenten Emmanuel Macron, men nekar. Att turkiska drönare används i de azeriska attackerna anses dock vara belagt.

Ryssland har goda förbindelser med Azerbajdzjan, inte minst av ekonomiska skäl. Men det finns en rysk militärbas i det ortodoxt kristna Armenien och Moskva är genom en försvarspakt förbunden att ingripa militärt vid ett väpnat angrepp mot landet. Ungefär som övriga Nato-medlemmar, inklusive USA, är om Turkiet skulle angripas.

Skrämmande global dimension

Det ger en global och skrämmande dimension på det avlägsna kriget som har blossat i upp i södra Kaukasus. Det sker 26 år efter en vapenvila som har brutits flera gånger och upprepade internationella misslyckade försök att hitta en varaktig diplomatisk lösning.

Hittills har parterna inte hörsammat omvärldens så gott som unisona vädjan om en omedelbar vapenvila. På tisdagen uppmanade Nato:s generalsekreterare Jens Stoltenberg på besök i Turkiet den turkiska regeringen att utöva sitt inflytande för att minska spänningarna och få stopp på striderna. Den turkiske utrikesministern Mevlut Cavusoglu undrade dock varför Nato och det internationella samfundet inte stöder Azerbajdzjan i kampen om Nagorno-Karabach.

Våldsamheterna fortsatte på onsdagen på tionde dygnet med flera hundra döda civila och soldater på båda sidor. Även städer utsätts för beskjutning med stor mänsklig och materiell förödelse. Tiotusentals människor uppgavs vara på flykt i området, många kvinnor och barn.

Och för varje dag ökar risken att kriget sprids utanför enklaven och leder till en direkt militär konfrontation mellan Armenien och Azerbajdzjan. Även Turkiet, Ryssland och Iran kan dras in. Den iranske presidenten Hassan Rouhani vill återställa ordningen med fredliga medel, men varnar för att det kan utvecklas till ett regionalt krig. I en tv-intervju säger han också att Iran inte kommer att tillåta ”stater att sända terrorister till våra gränser under olika förevändningar”.

Armeniens premiärminister: ”Terrorism”

Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan kallar i en intervju med brittiska Sky News Turkiets och Azerbajdzjans agerande för terrorism och en fortsättning på det Osmanska rikets dödande av över en miljon armenier mellan 1915 och 1923.

– För mig råder inget tvivel om att det här är en politik för att fortsätta folkmordet på armenier och återinrätta det turkiska imperiet, säger han.

Detta är en känslig anklagelse mot den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdogan. Han förnekar skarpt sådana påstående som grundlösa och fördömer alla som anklagar honom för att blunda för sanningen.

Den ryske presidenten Vladimir Putin liknar de dödligaste striderna på över 25 år mellan etniskt armeniska och azeriska styrkor vid en tragedi. I en intervju med den statliga televisionen hoppas han på ett slut i en mycket nära framtid. Han är i konstant kontakt med den armeniske premiärministern och har en fortsatt dialog med dem azeriske presidenten Ilham Aliyev, heter det.

Enligt Frankrikes utrikesminister Jean-Yves Le Drian ska samtal hållas i Genève på torsdagen och i Moskva på måndag för att övertyga parterna att sätta sig och förhandla fram en vapenvila. Han uppger att Frankrike, Ryssland och USA har åtagit sig värdskapet för förbehållslösa samtal.

Azerbajdzjans utrikesminister Jeyhun Bayramov åker till samtalen i Genève, som sker under överinseende av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE). Men hans armeniske kollega Zohrab Mnatsakanjan gör klart att Armenien har en militär pakt med Ryssland och att han ska träffa den ryske utrikesministern Sergej Lavrov i Moskva på måndag.

Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan kan få ett snabbt slut på striderna. Deras inflytande är avgörande. De har inte heller något intresse av att bli inblandade i ännu ett krig eller en konflikt som eskalerar okontrollerbart. För Putin är det nog med Ukraina, Syrien, Libyen, Georgien, Moldavien och nu Belarus. Han är allierad med Erdogan på marken i norra Syrien, men förhållandet är ansträngt. Om ryssen har räddat och garanterar regimen i Damaskus är turken en svuren fiende till president Bashar al-Assad. I inbördeskrigets Libyen står de på olika sidor av frontlinjen.

Ingen vet vad följderna blir om deras militär skulle ställas mot varandra också i Nagorno-Karabach.

Läs mer: Turkiet och Ryssland på kollisionskurs – Nato sitter i kläm