Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bakom artiklarna finns föräldrar, syskon och vänner

"Man talade inte med barn om döden på 70-talet". GP:s krönikör Sarah Britz skriver personligt om pappans död i en flygolycka, och människorna bakom nyhetshändelserna.

Det här är en krönika. Ställningstaganden är skribentens egna.

Onsdag den 10 juni 1970.

På pansartruppernas övningsområde Klagstorp utanför Skövde blir flera stridsvagnsbesättningar vittne till hur ett flygplan plötsligt dök ned med nosen på övningsfältet. Planet slås spillror. Piloten och en rekognosör avlider.

”Felmanöver, vikning, spinn på låg höjd” står det i haverikommissionens rapport.

På Göteborgs-Postens förstasida dagen efter syns bilden på det kraschade planet rubriksatt med ”Löjtnant ljöt döden”.

Jag var fem år. Han var trettio och den person på jorden som jag kallade pappa.

En tidningsnotis av en katastrof som i grunden förändrade många människors liv, generationer framöver.

Jag trodde länge att växten löjtnantshjärta, den som prunkade vid den gula träfasaden vid mormors hus i Boden, var uppkallad efter honom.

Eftersom han var löjtnant och hade mitt hjärta.

Eftersom hans bortgång i så många år präglade hela min uppväxt. Praktiskt; husbygget som avslutades, hundköpet som sattes på hold. Vi flyttade. Känslomässigt; de nyfikna barnens frågor vid gungställningen ”din pappa är död, va?”. Tystnaden. För man talade inte med barn om döden på 70-talet. Mammas frånvaro i sin stängda och oändliga sorg och det ensamma ansvaret med två små barn att nu hand om. Hennes framtid som gick förbi.

Det märkliga att se hennes stående i gruset på garageuppfarten efter begravningen iklädd i svarta handskar och hatt med sorgflor.

Jag hade aldrig sett något liknande.

Utåt sett var olyckan ingen stor katastrof. Två människoliv. Dessutom konstaterades att det inte var något fel på planet utan att felbedömningar låg bakom.

Ingen utomstående att skylla på.

I Umeå avled i förra veckan nio personer, åtta fallskärmshoppare och en pilot. Den värsta flygolyckan på 30 år, sägs det. Och jag tänker: hur många är de människor vars liv just tog en brutal vändning? Alla mammor och pappor, syskon, vänner, bekanta.

Idag är stora mediebevakningen över. Det blev några artiklar om minnesstunder och bevakning av presskonferenser och nu väntar alla på resultaten från haverikommissionens arbete som kan ta månader.

Men jag vet.

Människor som rycks ifrån en förändrar livet för alltid. Jag kan inte läsa en notis om något tyvärr så vanligt som ”en död i singelolycka” utan att tänka på att här finns en mamma och en pappa, syskon, vänner och släkt som inte kan väja för livet när det kör i 180 knyck åt helt fel håll, runt den skarpa kurvan och ut i mörkret där ingenting någonsin blir sig likt igen.

Döden är rättvis.

Ingen kommer undan.

Oavsett om vi lever vidare eller inte.

Bakom varje artikel med rapporterade dödsfall lever människor kvar i sina liv. Det borde vi prata mer om.